Julkalender 2008
text och © Niki Loong

Singers bröllop

Kapitel 1

Singer öppnade försiktigt ögonen och kände hur det stramade i de hopklibbade ögonfransarna. Gnugga, blinka, gnugga lite till och så himla med ögonen. Så ja, nu var de öppna och det spände bara en liten aning i de yttre ögonvrårna. Tjåke låg på fel sida i sängen och ungefär samtidigt som hon med viss irritation konstaterade det, insåg hon var hon befann sig. Hur kunde hon ha glömt det? Det här var ju den första natten i det nya huset. Hon vände sig försiktigt om för att inte riskera att väcka Tjåke. Ljuset strilade mjukt in genom de smala springorna i de nästan helt stängda träpersiennerna. Solen hade redan varit uppe i flera timmar och fast fönstren var stängda kunde Singer svagt höra småfåglarnas sång. Jag måste vara utarbetad, tänkte hon, som jag har längtat efter det här och så vaknar jag och inget minns…

Lojt sträckte hon ut sig och drog täcket tätare omkring kroppen. Det var ett vackert sovrum de hade fått, tyckte hon. Stort och luftigt. Men så hade hon också ensam bestämt hur det skulle se ut. Det var förresten ingen idé att fråga Tjåke. Aprikosfärgade väggar hade det blivit och fönstren var breda och höga. De gick nästan från golv till tak i det lilla burspråket. Ljust. Från den stora hallen steg man först in i ytterligare en hall, en liten en som låg till vänster, där var det ett badrum till vänster och en rejäl klädkammare till höger. Efter ett par ordentliga kliv kom man till sovrummet, som låg i suverän avskildhet. Härligt. Till och med braskamin fanns det i rummet och bara det var ju nog för att knäcka vem som helst av svägerskorna. Och det var viktigt det där med att knäcka svägerskorna. Varför? Det visste hon inte, men hon var trött på att bli styvmoderligt behandlad av dem och glad över att kunna klämma till dem lite någon gång emellanåt. I alla fall svägerskorna på Tjåkes sida.

Hunden, vilken alltid låg tvärs över hennes ben och sov, vände på sig och lyckades på något vis dra av henne täcket.
- Förbannade hund, sa hon halvt viskande och halvt väsande så det stänkte saliv om henne.
Sedan slet hon tillbaka täcket med sån kraft att hundkräket ramlade ner på det spegelblanka parkettgolvet. Han pep till, suckade tungt och kröp in i säkerheten under sängen. Klockan var kvart över sex och det var tyst i huset. Nästan onaturligt tyst, tyckte Singer. Tjåke snarkade förstås som vanligt och hunden drömde nu gnällande under sängen, men det var tyst. Nytt och tyst.

Idag var det så äntligen dags. Singer smålog. Äntligen skulle hon bli gift. Hon hade egentligen slutat hoppas på det. Slutat tro att detta skulle hända. Eller kanske hade hon trott det hela tiden, gång på gång.

Först när de träffades. Då hoppades hon att Tjåke var mannen med stort M och att han skulle knäböja och fria romantiskt, vilket han ju inte gjorde. Visst hade hon blivit besviken men han kunde ju få fler chanser. När de flyttade ihop var hon nästan övertygad om att han skulle fria. Det gjorde han nu inte och hennes besvikelse ökade en aning, men hon visade det inte. Några av svägerskorna frågade henne om det inte var dags att gifta sig snart och Singer svarade med ett leende att inte behövde kärleken papper på sin äkthet heller.

När de fick första barnet borde han ju ha friat, men nej då. Då grät hon av besvikelse men tyst så det inte skulle märkas. Den nyblivna mamma hon delade rum med på BB trodde hon grät för att hon inte ville ha barnet. Gud vad pinsamt det hade varit. När hon sedan berättade att hon grät för att barnets pappa inte ville gifta sig med henne började den andra kvinnan skratta. Att bli gift var väl inget att stå efter heller! Men det tyckte Singer även om hon under veckan på BB aldrig mer pratade om det.
Det andra barnet kom och tja, Tjåke hade inte vett att fria då heller. Även denna gång grät hon sig till sömns på BB och även denna gång trodde den kvinna hon delade rum med att det var för att hon inte ville ha barnet. Singer orkade inte berätta sanningen utan lät kvinnan tro det. Tredje barnet anlände till familjen, men nej, han friade inte då heller. En stor klump satt i hennes bröst men den här gången kom det inga tårar. De var helt enkelt slut.

När de bott ihop i fem år fick hon för sig att han nog skulle slå till för att det ju trots allt var ett slags jubileum. Men han mindes inte ens det. Inte ens ett tiopack tulpaner inköpta på macken fick hon. Den här gången hade tårarna runnit till, nu grät hon. Men det var nog mest av ilska. När alla deras vänner en efter en gifte sig, hoppades hon att han skulle fatta att även hon ville bli gift, men icke sa Nicke. Aldrig att Tjåke med minsta lilla ord eller ens blick frågat om hon ville bli hans – på riktigt. Hon kände det som om hon inte dög. Alla andra blev gifta. Alla andra hon kände levde i en riktig familj, men själv dög hon inte. Singer suckade djupt. Hade inte det här med änkepensionerna dykt upp, så hade han väl aldrig fått ändan ur vagnen. Han och han förresten, det var ju hon som förde det på tal till slut. Med den enkla motiveringen att det vore bra för barnen. Det var en bra försäkring utifall han plötsligt en dag skulle ramla död ner. Det hade ju faktiskt hans bror gjort. Bara snäpp, så där, så dog han. Lite huvudvärk ett par dagar och sen – ingen Tjerik mer. Tjåke hade inte opponerat sig och Singer blev irriterad för att hon inte frågat tidigare. Var det så lätt? Tänk vad många sömnlösa nätter hon kunnat slippa om hon bara frågat tidigare. Fast hon ville ju att det skulle vara han som friande, liggandes på knä och med en vacker blombukett gömd bakom ryggen.

Singer steg upp försiktigt för att inte väcka Tjåke. Hon ville vara ifred för en gångs skull, pyssla i huset ensam. Så fort Tjåke vaknade så pockade han på uppmärksamhet. Som ett barn, tänkte Singer och suckade återigen tungt. Morgondimman låg fortfarande kyligt klibbig över den nyss utrullade gräsmattan, när Singer tassade upp ur sängen. Hon släppte ut hunden och sicksackade sedan försiktigt fram mellan alla kartonger som täckte golvet i den stora hallen. Hur i hela friden skulle de hinna bli färdiga i tid? Det var bara några timmar kvar tills de skulle åka iväg och sen, på eftermiddagen, skulle hon knappt ens hinna fixa i ordning maten innan gästerna skulle anlända. Tankarna virvlade runt i hennes huvud och hon insåg att det gällde att skynda sig ordentligt om det skulle bli någorlunda klart i tid. Hon drog åt skärpet om morgonrocken och knöt det sen med en dubbelknut. Med raska steg gick hon ut i köket och satte sig tillrätta framför spisen. Hon tände dagens första cigarett samtidigt som hon satte igång fläkten. Efter det första djupa halsblosset kom den obligatoriska hostan och efter ytterligare ett par rejäla bloss, kände hon sig som en människa igen. När cigaretten var slut och fimpen rituellt dödad i diskhon, bestämde hon sig för att aldrig mer ta ett bloss. Inte av någon speciell anledning utan bara för att hon plötsligt inte ville röka längre.

Det stod tiotalet flyttkartonger utspridda i vardagsrummet och hallen. Meningen var att de om ett par timmar skulle vara bortplockade och då helst vara tömda. Det var en ganska mastig uppgift även för en så envis kvinna som Singer. Visst kunde hon väcka Tjåke, men vad skulle det tjäna till – egentligen? Han skulle mest vara i vägen och hela tiden fråga var den eller den prylen skulle stå. Själv är bästa dräng och i detta fall även den snabbaste.

Efter knappt två timmar var allt porslin inplockat i skåpen, de få böckerna och de sex fotoalbumen stod på sina platser i bokhyllan. Alla prydnadssakerna och de inramade fotografierna var utplacerade, klädkammaren hade fyllts med kläder och skor, hygienartiklarna var placerade i badrummet. Det var bara tre kartonger kvar att packa upp. Ungarnas leksaker. Singer släpade kartongerna till trappan och hoppades att Tjåke senare skulle ta vid och bära dem till övervåningen och ungarnas respektive rum. Svetten rann utmed hennes rygg och håret hängde i stripor framför ansiktet. Hon kände sig som ett utskitet plommon, suckade återigen tungt när hon tänkte på allt hon hade framför sig denna dag och drog ett par tag med moppen över golven. Friden och tystnaden härskade fortfarande fast klockan närmade sig halv nio. Det kändes mysigt, ja alldeles underbart, att ha flyttat in i det nya huset. Det doftade fräscht och nytt. Det var fascinerande tyst. Inte det minsta lilla knäppande hördes från trappan till övervåningen. Inget surrande och osande kom från pannan i källaren. Inga smällar fick vattenkranen att skaka när man satte på varmvattnet. Det var ingen fukt mellan fönsterrutorna och ännu inga repor i parketten efter hunden, som Tjåke plötsligt en dag hade kommit hemdragandes med.

Singer passade på att duscha innan hon lagade frukost till sin flock. Hon stod länge i den nya impulsduschen och njöt. Det var härligt att ha ett badrum fritt från badankor och kletiga märken efter smutsiga barnfingrar. Det var härligt att få en stund för sig själv och att äntligen få gifta sig. Eller var det? Usch, hon visste inte. Nu när hon äntligen stod inför det bröllop hon i många år så hett längtat efter, visste hon inte om hon verkligen ville ha det. Kalla fötter kanske. Eller kanske en besvikelse över att det inte blev som hon drömt att det skulle vara.

Ungefär samtidigt som frukosten var klar, började det röra på sig på övervåningen. En efter en kom de små morgonrosiga arvingarna ner. Singer, som i vanliga fall brukade vara ilsken och tvär om mornarna, log och serverade glatt frukost. För hur skulle hon kunna vara annat än glad, när hon hade en så speciell dag framför sig?

När barnen ätit klart, tassade hon försiktigt in till Tjåke och väckte honom med en puss. Master Bedroom hade det stått på ritningen och det hade tilltalat henne. Master Bedroom. Och en bra bit från ungarnas låg det… till och med på ett annat våningsplan… Kunde inte vara helt fel för sexlivet, hade hon tänkt och slagit till på just den här hustypen. Och att sexlivet behövde en skjuts, ja det kunde hon ju inte neka till. Det var inte det att hon inte ville släppa till. Nej, det var snarare Tjåke som inte kunde när hon ville. Och att han inte kunde, det berodde inte på impotens utan på att han var tvungen att se klart filmen eller matchen först. Allt som oftast den senaste tiden hade hon tänkt att det bästa vore en ny man. En som var ren och doftade gott. En som var kärleksfull och romantisk. En som var allt det där Tjåke inte var. Ja, man kan inte få allt och han är ju i alla fall snäll, tänkte hon och gav honom ytterligare en puss på pannan. I alla fall var han snäll ibland, när han inte skrek och gormade och ibland skrämde folk med sin aggressivitet.
- Lägg av för fan, fräste han.
Han vände med en hastig rörelse ryggen mot henne och hela hans hållning signalerade ilska.
- Upp och hoppa nu älsklingen min, kvittrade Singer glatt.
Hon försökte att inte låtsas om hans grymtningar och ilskna tonfall.
- Man får ta mig jävelen aldrig sova i det här huset. Inte ens på helgerna.
Han morrade fram orden.
- Det kan ju bero på att vi har något att ombesörja idag. Något viktigt.
- Visst tusan!
Han spärrade upp ögonen och satte sig upp i sängen samtidigt som han gäspade stort utan att hålla för munnen. Singer tittade på honom och undrade om det verkligen var så genomtänkt det här med att gifta sig. Hans illaluktande morgonandedräkt nådde henne och hon vände hastigt huvudet åt sidan.
- Visst tusan, upprepade han. Kom närmare, jag vill ha en sista morgonkram av min sambo.
Han sträckte på sig och kliade sig raspande på den ludna bröstkorgen och sedan på den ganska stora magen. Som en apa, tänkte Singer. Hans hår spretade bångstyrigt åt alla håll som fanns och han glittrade med ögonen mot henne.

Singer reste sig och försökte att inte med en min förråda de känslor som vällde upp inom henne. Älskade hon verkligen denne man? Ville hon verkligen stanna hos honom livet ut? Hon tog sig en snabb titt på honom och bestämde sig relativt raskt för att hon ville det. Men varför? Inte var det för att han var snygg eller sexig. Inte för att han fick hennes hjärta att slå fortare eller åtrå att tändas i hennes kropp. Inte för att han var eldig och kärleksfull eller för att han var underhållande och social. Men han var snäll, faktiskt. Utom när han körde bil och skrek ut sin ilska över alla idioter som hade mutat till sig ett körkort. Och han var för det mesta en bra far till barnen, visserligen stod han aldrig för vare sig sina löften eller sina hot och barnen lydde honom bara när han såg det, men han fanns ju tillhands i alla fall. Dessutom tjänade han tillräckligt med pengar för att kunna försörja dem alla fyra om det skulle behövas, även om Singer undrade om han verkligen skulle göra det i så fall. Han var oerhört noga med att de skulle dela utgifterna rakt av trots att han tjänade tre gånger så mycket som Singer. Sen var det ju detta med änkepensionerna… de var ju mer eller mindre tvingade att gifta sig före årsskiftet.
- Upp och hoppa med dig nu. Skynda dig, vi hinner inte med några kramar. Dessutom är ungarna vakna och springer omkring i huset. Skynda dig! Lars-Åke steg motvilligt upp och Singer kunde tydligt se, att han var sur för att hon inte hade velat ha sex med honom. För att det var sex han var ute efter var bortom allt tvivel. Han kunde inte kelas eller kramas utan att det skulle leda till sex. Dåligt sex där Singer allt som oftast fick kvida fram en fejkad orgasm för att få slut på eländet. Men kunde han inte fatta att han äcklade henne med sin svettlukt och din dåliga andedräkt? Var det så jobbigt att duscha om kvällarna? Hon hade bett honom gång på gång, det var motbjudande att krypa tätt intill honom och känna den stinkande svetten från hans armhålor eller ännu värre lukten av smutsig rumpa när han vände ryggen mot henne. Det störde henne också att han ens kunde tänka tanken på sex nu när huset var fullt av vakna ungar. Karlar är inte som vi människor, tänkte Singer när hon gick ut till köket för att fixa kaffe till den blivande maken.

På andra sidan ängen stod Singers mamma i sitt köksfönster och spanade. Dimman hade nästan helt försvunnit nu, så hon kunde se det nybyggda huset borta vid skogsbrynet. Om hon spände blicken ordentligt kunde hon till och med se hunden som strök omkring vid garageporten. Mormor skulle vara barnvakt när Singer och Tjåke åkte till stan. Hon, och ingen annan, visste vad som var i görningen denna dag. Det var så onödigt hemligt det här med bröllopet, tyckte hon. Och så svårt det var sen, att hålla igen munnen och inte försäga sig. Fast det är klart, tänkte hon, har man bott ihop i över tio år och har tre barn tillsammans, är det väl inte så nödvändigt att slå på stora trumman när man gifter sig. Det är nästan lite löjligt med kyrkobröllop och inbjudningskort i det läget. De gör kanske rätt ändå, som smyger iväg. Fast ändå… Visst skulle det vara roligt att få rusta till bröllop men det är ju deras sak hur de vill ha det.

Nu, en kvart för sent, kom barnaskaran springande bort mot huset och hon skyndade sig för att möta dem innan deras pipiga och gälla röster nådde in i huset. Morfar sov och det värsta han visste var att bli väckt av gapiga ungar. Och tyvärr var ungarna skrikiga och stökiga av sig. Underbara endast när de sov, som Singer så träffande brukade säga. Mormor tog ungarna och gick för att tillsammans med dem mata hästen och fåren. Sedan gällde det att sysselsätta gaphalsarna, passa hundkraken och försöka slingra sig undan morfars eventuella frågor. Kanske kunde de packa upp leksakerna tillsammans? Hon kunde ju bara inte försäga sig nu när hon lyckats hålla tyst så länge

Kapitel 2

Singer och Tjåke kom som vanligt iväg i sista minuten, för att inte säga i senaste laget – alltså för sent. För att undvika uppmärksamhet ifall de skulle råka möta någon bekant, hade de klätt sig i jeans och lagt sina finkläder i en plastkasse. Visst kunde man väl klä om på Rådhuset?
- Jävlar!
Tjåke vrålade och hans röst gick upp i falsett.
- Jag har glömt att beställa brudbuketten!
Typiskt, tänkte Singer. Så var det alltid. Glömma, glömma. Det kunde vara hans mellannamn.
- Har du tagit med dig ringarna då?
- Nej, satan! Jag har ta mig tusingen till och med glömt att hämta dem hos juveleraren!
- Du är nog inte ordentligt navlad. Kan du aldrig komma ihåg något?
- Jag kommer ju för fan ihåg att jag älskar dig.
Han log brett och såg ut som Helan när han vred huvudet mot henne och dubbelhakan växte sig uppåt kinderna.
- Hur kommer det sig i så fall att du aldrig friat till mig? Vad är det för en konstig kärlek, som inte vill visa sig offentligt?
- Äsch sånt trams hålls man bara med på film.
Han skrattade högt och tyckte han var rolig. Singer såg att han inte ens hade borstat tänderna. Återigen undrade hon om det verkligen var så genomtänkt det här. Fast det var ju så dags nu, det skulle hon väl ha tänkt på för länge sedan. För över tio år sedan, innan de skaffade barnen.

Tjåke hade ju alltid varit lite småskitig av sig, det behövde hon ju inte gräva så djupt i minnet för att komma ihåg. Han hade rapat högljutt vid matbordet och kliat sig i skrevet och på den stora magen i tid och otid. Släppt väder titt som tätt och alltid så det hördes ordentligt, sedan flinat och verkat tycka att han just varit himla rolig. Tuggat, Singer rös vid blotta tanken, med öppen mun. Men Singer, hon hade ju trott att han skulle ändra sig när han blev tillsammans med en så fin flicka som hon. Vips, så hade hon vant sig och märkte egentligen bara ibland hur han verkligen var. Och han var då rakt inte någon drömprins, den saken var säker.
Det hade ju hennes pappa tjatat om under alla de här åren, men hon hade slagit ifrån sig. Kanske mest för att försvara sig själv och sitt val av karl men även av omtanke. Tjåke var kanske något av en slusk, visst, men en snäll och rolig slusk.

Singer blev avsläppt utanför blomsterhandlaren, Därefter parkerade Tjåke mitt emot radiohandlaren och ilade mot juveleraren. Det var knappt fyrtiofem minuter kvar av hans liv som ogift och ingen svensexa hade han fått. Fan också. Här har man fixat svensexor till alla man känner och så får man ingen själv, tänkte han. Fast han någonstans långt inne i sitt hjärta på något obestämbart sätt kände att detta var hans eget fel, så dämpades inte hans besvikelse. Om han handlat annorlunda och tagit tag i sin situation för länge sen, som hans vänner gjort, hade han vid det här laget varit både gift och haft en sjujävla svensexa att minnas och skratta om med polarna. Men vad fan, det där att slänga sig på knä och fria hade liksom aldrig tilltalat honom. Fjantigt tyckte han att det var. Dessutom var det ju faktiskt han som propsat på att de skulle smyga sta och gifta sig nu när det blev av till slut. Varför visste han inte riktigt men det kändes rätt och riktigt. Det var inte det att han skämdes för Singer men bara det faktum att hon kunde säga att något var ”trevligt” fick honom att backa en aning. ”Trevligt” vilket jävla ord. Skitkul, laj, holahopp vad som helst men ”trevligt” nej det ordet skulle han aldrig ta i sin mun . Och det räckte för att han skulle tveka när det gällde giftemål.

Tänk om hon skulle göra om honom? Tvinga honom raka av sig mustaschen, tvinga honom säga sådana ord som hans farmor använde. Nej fy fan. Det ville han inte riskera. Och nu var han kanske snart där. Hade det inte varit för det här med änkepensionerna och brorsans plötsliga död, så hade han aldrig gått med på det. Aldrig. Men man vill ju inte sätta ungarna i sticket.

Han gick med raska steg och blicken fäst på trottoarens stenplattor.
- Hej snygging. Vad du ser stressad ut då.
I öppningen till sin tobaksaffär stod hans gamla flamma, ja hela hans manliga bekantskapskrets gamla flamma, och tittade på gatulivet.
- Mona! Det var länge sen.
Tjåke drog med fingrarna genom håret och försökte att, utan att verka oartig, tala om hur oerhört bråttom han hade.
- Klart det var länge sedan. Det blir så när man flyttar ut på landet. Men inget kan väl vara viktigare än att prata bort ett par minuter med självaste mig? Hörrö? Vad kan vara viktigare än det?
Hon petade honom i magen med sina sylvassa rosalackade naglar.
- Lägg av nu Mona.
Han backade undan från hennes klor.
- Lägg av och lägg av. Varför ska jag lägga av? Jag har ju väntat så länge på dig, det vet du. Och en vacker dag kommer du att komma ilande till lilla mig, trött på gapiga ungjävlar och tjatiga kärringen. Tro mig…
Hon log inbjudande och slätade som i förbifarten till ett inbillat veck på tröjan över sitt högra bröst.
- Där har du fel. Du kan sluta vänta nu, för jag ska gifta mig idag.
Han försökte låta bestämd. Inte för att han ville avspisa henne egentligen utan mer för att han faktiskt inte hade tid just nu. Mona drog häftigt efter andan och stirrade på honom med barnsligt uppspärrade ögon..
- Ska du gifta dig? Idag? Men jag har ju inte blivit bjuden till svensexan. Jag har ju varit med på alla era svensexor.
Hennes underläpp darrade och hon slängde sig om hans hals.
- Släpp mig och börja för fan inte böla.
Han tog sig försiktigt ur hennes grepp. Tänk om någon skulle se dem? Att bli sedd tillsammans med Mona var ju bland det värsta man kunde råka ut för. Ryktet skulle gå direkt och man skulle med bestämdhet veta att han hade legat med henne. Det gjorde ju alla.
- Jag släpper dig aldrig, viskade Mona samtidigt som hon drog in honom i butiken.
- Larva dig inte. Jag har bråttom och måste sticka.
Han lät inte lika bestämd nu, nu var de ju i alla fall inne i affären och ingen kunde se dem från gatan. Mona drog in honom bakom disken och han gjorde minsta möjliga motstånd. Hon kysste honom passionerat och det tog inte många sekunder förrän han kysste henne tillbaka. Hennes rosa läppstift smakade likadant som det gjort när hon tog hans oskuld för en evighet sedan.
- Nej, nu måste vi sluta, viskade han flämtande.
Men det var för sent. Hon hade redan hunnit slita av sig den rosa lurviga angorajumpern och de yppiga brösten fick det att gå som en våg av åtrå genom hans kropp. Vad spelade det för roll att han visste att de var konstgjorda? Vilken karl bryr sig om sånt?
- Fan också. Varför gör du så här mot mig? Jävla raggarsnusk!
Mona svarade inte. Hennes händer verkade vara överallt på hans kropp. Samtidigt. Plötsligt var hans gylf vidöppen, mandomen utplockad och innan han visste ordet av hade han kastat sig över henne. De älskade passionerat där på hennes lilla skrivbord. Hett. Underbart. På ett sätt han aldrig älskat med Singer.
- Varsågod. Ta det som ett smakprov, för du har väl glömt hur det känns att älska med ett raggarsnusk eller vad det nu var vad jag var. Det finns mer att hämta här om du skulle tröttna på frugan.
- Fan också. Hur i helvete gick det här till?
- Skynda dig nu gubben. Du kan ju inte komma för sent till vigseln, det skulle se ut det.
Mona skrattade och klappade honom på kulmagen och nöp lite i dubbelhakan.
- Det är till att ha blivit välmående!
Tjåke rättade raskt till klädseln och ilade rödkindad vidare mot juveleraren. Han kände Monas ögon i nacken när han sneddade över gatan men han vände sig inte om.

Singer såg till att få en riktigt vacker bukett. Det blev ju ingen brukbukett för all del, men så nära man kunde komma med tanke på den korta tid floristen hade på sig. Det blev onödigt dyrt med de där rosa orkideerna och de långa hängande murgrönekvistarna, men ska det vara så ska det.
När hon med buketten i den ena handen och kassen med finkläderna i den andra ilade mot Rådhuset, tyckte hon sig se Tjåke komma ut ur Monas tobaksaffär. Mona stod i dörren och vinkade och Singer vinkade för säkerhets skulle tillbaka med brudbuketten. Det fanns ju ingen annan inom synhåll för Mona. Bara hon och mannen som med raska steg sneddade över gatan och försvann runt hörnet. Och visst var det väl Tjåke?

Sent omsider kom så Tjåke inångande på Rådhuset. Då var Singer redan omklädd och hade börjat oroa sig för att han inte skulle komma alls.
- Skynda dig för tusan. Och se till att borsta tänderna.
Hon föste in honom på herrtoaletten och han var tacksam över att inte behöva se henne i ögonen. Nu fick han ju ytterligare lite tid till att lugna ner sig.
När Tjåke var färdig var han faktiskt riktigt stilig. En snygg karl, tänkte Singer och förstod plötsligt med hela kroppen varför hon stannat kvar hos denne man i så många år. Om han bara ville, eller blev tvingad tillräckligt mycket, kunde han bli nästan hur stilig som helst. Som Harrison Ford, tänkte Singer. Fast Tjåke var ju tjockare och inte så väluppfostrad.

Singer tog fram de blänkande förlovningsringarna och där i hallen utanför herrtoaletten på Rådhuset förlovade de sig. Inte alls så romantiskt som hon hade önskat sig och drömt om. Hon suckade igen, för femtielfte gången denna morgon. De kom precis i tid till sitt eget bröllop. Med ett par bröllopsvittnen lånade från den föregående vigseln, så blev de tu med den korta versionen äntligen man och hustru. Det tog knappt tre minuter detta som hon hade längtat efter i så många år.
- Kyss mig käre make, sa Singer och vände upp sitt ansikte mot honom.
Tjåke kysste henne. På kinden. Singer höll den ringprydda vänsterhanden framför sig och beundrade de skinande blanka ringarna. Äntligen. Nu behövde hon inte känna sig som en andra klassens kvinna längre. Nu kunde även hon känna att hon dög till att bli gift. Dög fullt ut.
De bytte om till jeans och for hemåt. Inte en enda gång såg Tjåke in i hennes ögon.

- Vad gjorde du hos Mona då?
Singer slängde ur sig frågan så där som i förbigående när hon spände fast säkerhetsbältet.
- Vad då hos Mona?
Tjåke ansträngde sig för att hålla rösten neutral. Som om hon frågat vad klockan var eller om det fortfarande var extrapris på köttfärs.
- Tror du inte jag såg dig va, när du kastade dig där ifrån? Håret stod på ända och kinderna var alldeles röda på dig. Jag slår vad om att du var hos den där äckliga bygdehoran för att få dig ett sista nyp innan bröllopet.
- Klart jag inte var. Fan vad taskig du är.
Han muttrade och undrade inom sig hur i helvete Singer alltid kunde träffa så precis i sina jävla antaganden. Var hon synsk den fan?
- Jag tror vad jag vill. Jag känner den där nedrans apan och vet hur hon beter sig så fort det finns en karl i närheten. Speciellt om det finns en ensam karl i närheten. Nogräknad har hon ju aldrig varit. Vilket äckel som helst duger ju åt henne, till och med du.
- Bråka inte nu för fan. Vi måste väl kunna lita på varann åtminstone?
- Det ska du ha klart för dig, att kommer du hem och smittar mig med nåt skit, så slår jag ihjäl dig. Och får jag höra att du har gått bakom min rygg, så åker du ut. Och inbilla dig inte att du i det läget kan övertala mig till att behålla dig!
- Jag tror dig, sa han och kände att han verkligen gjorde det. Men tro inte att du äger mig bara för att vi blivit gifta!
- Äger? Vem vill äga dig? Du är ju ingen drömprins precis. Se dig i spegeln nån gång är du hygglig.
Singer började gråta. Ingenting hade blivit så som hon hoppats. Ingen romantisk förlovning hade hon fått, ingen vacker vigsel med vänner och familj omkring sig, ingen magi, ingen värme. Fanns det ens kärlek?
- Jag älskar dig ju, viskade Tjåke hest. Du behöver inte oroa dig för att jag ska ha nån annan eller vilja ha nån ens för ett ligg.
- Säkert?
Singer hulkade och torkade tårarna.
- Med alla fingrarna på bibeln, svarade han högtidligt.
Han kramade hennes hand. Att lova detta var riskfritt. För en sann ateist betydde ju bibeln ingenting men för Singer betydde det ganska mycket det där i hans tycke religiösa tjafset.
I och med att Tjåke nu sagt detta var Singer säker på att hon kunde lita på sin make.

Kapitel 3

När de kom tillbaka till sitt nya hem var det bara att kavla upp ärmarna och sätta igång med de sista justeringarna inför den fest, som all de inbjudna trodde skulle vara en inflyttningsfest. Eller House Warming Party, som Singer föredrog att kalla det. Det var bestämt att barnen skulle stanna hos hennes föräldrar tills det var dags att börja festen och det var skönt att slippa ha dem kring benen nu.
Singer lagade sin i hela bygden uppskattade Jansson i ett par långpannor och Pinocchiotårtor i ett par andra. Det hade aldrig i livet gått utan den nya varmluftsugnen, vilket hon flera gånger påpekade för Tjåke.

Det dukades långbord i vardagsrummet. Singer hade köpt ett par hopfällbara bord på Ikea och vecklade nu ut dem. Bordsskivan såg ut att vara av masonit, men inte skulle väl det synas när pappersduken var utrullad? Mörkblå engångstallrikar och dito plastbestick utplacerades liksom plastglas och små folieformar med värmeljus i. Servetter. Jäklar! Hon hade glömt att köpa servetter. Skit. Det var bara att gräva fram vad huset kunde erbjuda och det blev hälften påskservetter och hälften servetter med tomtar på. Såg ju inte så trevligt ut men det gjorde ju inte papperstallrikarna heller. Hon hade sett en så vacker servis men Tjåke hade förbjudit henne att köpa den. Nja, kanske inte förbjudit men i alla fall hotat med att slå sönder den. De var väl inga moderatjävlar heller? Olika serviser för olika tillfällen, han hade väl aldrig hört något så onödigt och larvigt. Så Singer hade låtit bli att köpa den och böjt sig för hans vilja, som så många gånger förr.

Tjåke placerade ett bord utmed väggen mot köket. Där skulle baren vara. Först lade han på pappersduken, sedan trollade han fram ett par femlitersdunkar prima hemkört från garaget. Ett helt batteri av essensflaskor fick fullborda det hela. Det var bara att blanda till vad man ville ha. Det var grejer det! Singer gjorde plats för en vas och placerade sin brudbukett i den. Hon flyttade om dunkarna och essensflaskorna ett bra tag innan hon var nöjd med resultatet. Det var ju viktigt att den flera hundra kronor dyra hängande murgrönan kom till sin rätt.
Hon hade fyllt krustader med böcklingpastej och mjukost på tub, fyllt en stor plastbalja med sallad, köpt rostbiff och potatissallad, lagat Janssons Frestelse, poppat ett par hinkar popcorn och så bakat bröllopstårtan. Det skulle väl räcka? Singer kollade att det mousserande vinet låg på kylning innan hon kastade sig in i duschen.

En efter en dök gästerna upp. Först ut var Tjeriks änka Eva-Lena med barnen Urban och Ulrika. Singer hade alltid tyckt att den svägerskan var lite väl märkvärdig, kanske för att hon hade envisats med att kalla Tjerik för Lars-Erik. Visserligen hade han ju hetat det, men ingen annan kallade honom så. Bara hans mamma och hon hade gjort det endast när hon var mycket arg. Dessutom tyckte Singer att Eva-Lena hade svikit Tjerik å det grövsta när hon hellre hade tillbringat dagarna tillsammans med sin tonårige gambianske älskare än suttit på sjukhuset och hållit sin döende make i handen.

När de stod i den vackra hallen och gav varandra falska kramar, kom Tjöran och Mary-Anne med de väluppfostrade barnen Liselotte och Roland. Mary-Anne var en vanlig Marianne som bara ville stila till namnet lite. Löjligt tyckte Singer, men Mary-Anne kallade i alla fall Lars-Göran för Tjöran, utan att tycka att det var något bonnigt med det.

Tjåke serverade välkomstdrinken och Singer tänkte att om han stoppat ner skjortan i byxorna runt hela den tjocka magen och inte bara i sidorna, så hade han sett riktigt stilig ut. Nu var han i stället sjaskig och passade ihop med papperstallrikarna och plastdunkarna.
Det skulle vara roligt att någon gång ha riktiga spritflaskor hemma, tänkte Singer. Flaskor som var fyllda med riktig sprit. Att kunna servera sig en mild whisky ur en vacker flaska, smutta på en Campari, hälla riktig Galiano i hotshoten och inte den där förbaskade Galanton. Tjåke, hans bröder och hans vänner, ja förresten hela den här bygden, brände hemma. Inte för att de inte hade råd att köpa sprit utan för att köpesprit bara var till för stadsbor och moderatjävlar. Och varför skulle man ha flera sorter? Fylla som fylla…

Ebbe och Tyra, svärföräldrarna som ännu inte visste om att de åter blivit svärföräldrar, kom inrusande med andan i halsen. De viftade till sig sina söner och sprang tillbaka ut mot bilen. Singer ställde sig i köksfönstret och tittade efter dem. Det var alltid lika roligt att se på när de skulle lyfta ur gubbstackarn ur bilen. Tjåkes morfar. Gubben envisades med att låtsas kunna ta sig fram utan hjälp och stapplade med sina käppar samtidigt som någon var tvungen att hålla honom under armarna, så han inte skulle tappa balansen. Märkligt nog hade han perfekt balans efter ett par groggar och så hade det varit så länge Singer känt honom. Som vanligt var han fläckig kring gylfen av gammal intorkad urin och innan Singer ens kom i närheten av honom, mådde hon illa av stanken.

Singer såg till att han sattes på en klappstol och hoppades att han inte skulle kunna röra sig ur fläcken. För säkerhets skull placerade hon hans käppar så långt ifrån honom, så han inte skulle få tag i dem utan hjälp. Aldrig i livet att hon tänkte ha honom pissandes i soffan den här gången. Hände det en gång till, så hade hon lovat sig själv att döda gubben. Ebbe hade för säkerhets skull tagit med sig en dunk hojtarolja. Det vore ju trist om man inte skulle kunna dricka sig otörstig.

Tjåkes bror Tjinge kom tillsammans med sin fru Liselotte och deras vilda sexåring Sixten. De hann knappt komma innanför dörren förrän ungen slog sönder en tillbringare i köket. Att de aldrig kunde lämna den där ungen hemma, stönade Singer tyst för sig själv. Det kramades där i den rymliga hallen och nu var snart alla samlade. Just som Sixten slamrande slet ut alla kastrullerna ur skåpet i köket, kom Tjåkes bror Tjolov med sina tvillingflickor Anna och Lisa. Hans hustru Marit arbetade natt på sjukhuset i stan och kunde inte följa med. Hon hälsade dock så mycket och önskade lycka till i det nya huset.

Singers föräldrar Knutte och Anna kom tillsammans med storebror Inge, hans finska hustru Benita och barnen Aniella och David samt med lillebror Klas, hans tyska hustru Bitte och barnen Marlène och Per.
Anna, som ju var den enda som kände till att festen egentligen var en bröllopsfest, hade tagit med sig blombuketter att smycka borden med och en present till det äkta paret. De andra tittade misstänksamt på henne, när hon överräckte kuvertet till Singer och hjärtligt kramade om först sin dotter och sedan mågen. På kuvertet stod det ”Till Siv-Inger och Lars-Åke”. Bara det var skumt. Inflyttningspresent, pyttsan. Vilka jävla överklassfasoner.

Just som Singer skulle öppna kuvertet kom Dorothy instormande och kuvertet åkte ner i klänningsfickan. Dorothy var Tjåkes älskade och mycket bortskämda lillasyster. Nu kom hon med det för dagen blonda och krulliga håret som en gloria kring huvudet och hon hade som vanligt en ny man vid sin sida. Tur att gammelgubben satt… Hela församlingen bleknade. Tjåkes släkt för att Guldlock tagit med sig stora björnen hem, Singers släkt för att de bävade inför de primitiva vännernas rektion. I Singers familj hade man ju av tradition blandat sig över ras- och riksgränserna, så den här mannen var på intet sätt varken oroande eller stötande. Snarare verkade han spännande. Med en morfar från Frankrike, en morbror i Staterna, mormors far från Algeriet, svägerskor från Finland och Tyskland ansåg man att man breddat sina vyer och släppt in världen i den, nästan uteslutande, brunögda familjen.
- Det här är Mikis.
Dorothy skrek så att även gammelgubben skulle höra och hon ansåg att övrig presentation var onödig.
- En negerjävel, stönade Ebbe.
Han bleknade märkbart och var tvungen att sätta sig på den lediga stolen bredvid gammelgubben.
- Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Tjåke tog ett nytt varv med drinkbrickan och nu hade han stoppat ner hela skjortan i byxorna. Närmaste grannen Gusten kom insmygande och ingen hade kanske märkt honom, om han inte kommit i sällskap med sin nya kärlek konstnärinnan Vivi och hennes sex krullhåriga och mörkhyade barn. Det var första gången de församlade såg Vivi på nära håll. Hon höll sig mest för sig själv och gick runt på tomten i något slags nattlinne av flammigt tyg och skulpterade bland stubbar och stenar. Att släppa in sex negerbarn i huset var väl illa nog, tänkte Ebbe. Det vet man ju hur tjuvaktiga de är de där svarta… eller? Men ändå… det fanns ju inget att stjäla hos Tjåke. Men Dorothys svek! Han Mikis… ja det var värre på alla sätt. Tänk om han gjorde henne på smällen? Isch.

Gusten hade tagit med sig sommargästen. De höll alltid ihop de där stockholmsjävlarna, hyrde ut stugor till varandra och drack köpesprit till kräftorna. Men sommargästen var trots sitt ursprung en hyvens kille. Han kunde reparera släktens bilpark och därför var han alltid mer än välkommen närhelst han dök upp. Fan, tänkte Ebbe, att Dorothy inte kunde ha fastnat för honom i stället. Hellre en jävla nollåtta än en svarting!

Tjåke tog ett glas och harklade sig högljutt.
- Nu när alla har något att dricka, började han och svepte samtidigt runt med blicken på de församlade, skulle jag vilja att utbringa en skål. Eller kanske snarare två. En skål för vårt nya hus, som vi idag inviger samt en skål för min hustru Singer.
Singer log varmt mot maken och höll glatt upp den ringprydda vänsterhanden till allmänt beskådande. Den nya ringarna blänkte och de stora diamanterna i vigselringen gnistrade bländande.

Det blev tvärtyst.
Knutte tog sig först för pannan och sedan för hjärtat. Jävlar! Här hade han i alla år drömt om att få föra sin enda dotter till altaret och så händer detta. Han kunde inte tro det var sant. Medan ljudnivån omkring honom tilltog och gästerna ömsom gratulerade brudparet och ömsom förbannade att de blivit lurade på en fest, satt Knutte på en stol i köket och tyckte synd om sig själv. Som han hade längtat. Så många gånger som han hade sett det hela framför sig: han i frack och Singer i elegant cremefärgad långklänning med ett fantastiskt släp. Middag på värdshus. Häst och vagn. Knutte såg sig omkring. Hur kunde det bli så här? Pappersdukar, hembränt, fest i vardagsrummet, sjaskig vigsel i Rådhuset. Det var nästan så han fick lust att gråta och det är inte något han gör varje dag. Hade det nånsin hänt? Anna kom tassandes och så fort han fick se henne begrep han att hon hela tiden känt till eländet. Förrädare, jävla quisling. Knutte stötte henne ifrån sig och skrek något om att han aldrig mer tänkte tala med henne. Kärringar som hon kunde gå och dra något gammalt över sig eller allra helst ta och gå ner sig i älven. Han reste sig och gick till den patetiska baren. Han serverade sig något starkt och sedan raskt en till. Hela hans attityd signalerade att det inte var någon idé att någon närmade sig. Han ville vara i fred och fan den som inte respekterade detta. Några av Tjåkes bröder blev aggressiva och Singer fick gå emellan när hon förstod att smockan hängde i luften. Hur kunde de gifta sig bakom ryggen på sina familjer? Hur kunde Tjåke lura sina egna bröder på en svensexa? Singer undrade för sig själv vad som var värst. Att bli blåst på en bröllopsfest eller att bli lurad på en svensexa.
- Vi festar ju nu, sa hon.
- Det här är ju för fan invigning! Man kan inte ha invigningsfest när man har gift sig!
- Nu har vi det i alla fall, sa Singer och föste med sig Tjåke in i rummet.
- Era snåla jävlar!
Så det var där skon klämde.

Gammelgubben dunkade med de träskoförsedda fötterna i golvet och skrek så löständerna glappade. Det visste väl varenda jävel vid det här laget att han inte kunde dricka hemkört om han inte fick fruktsoda till.
Fruktsoda? Var tusan var den nu då? Singer blängde på Tjåke och han mindes plötsligt att han skulle ha köpt ett par flaskor. Han skickade iväg Eva-Lena, den döde broderns änka, och brorsan Tjörans tonårige son Roland till macken för att köpa den där jävla fruktsodan.

Roland, som i smyg tagit sig ett par groggar och därför nu kände sig stor och manlig, lade en hand på Eva-Lenas lår när de satt i bilen på väg till macken. Det var som att trycka på en knapp och passionens eld tändes i hennes inre. Fanns det något bättre än en tonårig älskare? Nej, för Eva-Lena fanns det inte det. Hon körde av vägen och vände sig mot honom.
- Du är världens jysstaste faster, stönade Roland mellan de heta och djupa kyssarna. Jag har alltid gillat dig, tilllade han och förde djärvt in handen under hennes blus. Man har alltid kunnat snacka med dig om allt.
- Sluta babbla, kved Eva-Lena.
Hon körde längre in på skogsvägen.
- Ta mig här och nu!
Roland trodde knappt det var sant och det susade i hans huvud av lycka. Tre gånger gjorde de det innan Eva-Lena plötsligt mindes vad det var de skulle göra. Fruktsodan! De skyndade sig att handla och körde fort och mer än lovligt vingligt på sin färd tillbaka till huset. Det enda som nu fanns i deras tankar var att hitta en plats att fortsätta älskogsleken på.
- I bastun, sa Roland. Där har Singer lagt ut madrasser för att alla ungarna ska kunna övernatta. Där kan vi vara.
De delade på sig. Eva-Lena gick till bastun för att klä av sig och Roland gick till köket med flaskorna. Snart var han hos henne igen och de fortsatte med oförminskad kraft att leka den lek de börjat leka i bilen.

Dorothy och Mikis satte sig bredvid Gusten och sommargästen i soffan. De småpratade och hade det mycket trevligt. Mikis berättade att han var civilekonom och för närvarande arbetade på en av Londons, ja faktiskt världens, mest ansedda mäklarfirmor. När Ebbe, som tjuvlyssnat på samtalet, fick höra detta ändrade han självklart uppfattning om den man han fram till detta ögonblick kallat negerjäveln. I stället ansåg han nu Mikis vara en hyvens kille. Självklart tänkte han fortsätta att hålla ett vakande öga på honom, riktigt pålitlig kunde han ju trots allt inte anses vara. Han var ju i alla fall svarthårig och brunögd och någon jävla ordning får det ju i alla fall lov att vara!

När Gusten, av alla människor, till slut sa åt Ebbe att hålla käften och inte visa hur ynkligt rasistisk han var, då blev det för mycket för Ebbe. En jävla nollåtta! Vad har han att säga till om? Med vilken rätt lägger han sig i? Vad vet en sån? Hålls bara med en massa fina ord och är skitförnäm. Ebbe såg ut som om han tänkte börja slåss men gick så muttrande till bardisken och tog sig en mugg finkel.

Kapitel 4

Stämningen var upprörd under måltiden. Gliringarna haglade och det var bara Singers familj som inte tyckte det var något konstigt med att ha bröllopsfest och inflyttningsfest på samma gång. Utom hennes pappa förstås. Han surade och sa ingenting. Eva-Lena och Roland satt en bra bit ifrån varandra och ingen märkte när Eva-Lena slickade sig om läpparna och med plutande mun puttade iväg kyssar åt hans håll. Han rodnade och försökte så gott han kunde äta lite av maten.
- Är det ingen som vill hålla tal?
- Nä, det kan väl du Anna göra själv i så fall. Vad fan ska man hålla tal för? För två jävla snåljåpar som hellre smög iväg och gifte sig än bjöd på en fest? Aldrig!
Många av gästerna nickade instämmande när Tjöran pratat färdigt.
- Det är väl ditt fel din jävel, skrek plötsligt Tjolov (som satt mitt emot) och kastade en tomteservett på Knutte. Var du för snål din jävla travgalning? Räcker inte pengarna att festa när du köpt melass till hästkräken? För vinner nåt gör dom väl aldrig?

Knutte höjde blicken från tallriken, satte händerna mot bordskanten och välte bordet. Sedan reste han sig och parkerade sig vid bordet med dunkarna. Det blev signalen till att middagen var slut och på ett ögonblick hade alla försvunnit ur rummet. Kvar var Singer och hennes mamma samt Vivianne och hennes underbara döttrar.

Anna torkade upp maten och tog upp tallrikar och bestick från golvet, Singer dukade av och Viviannes döttrar hjälpte henne att kasta papperstallrikarna och plastbesticken. Flickorna fällde ihop en del av borden, laddade kaffebryggaren, lade upp kakor och fixade sockerskålar av folieformar. De bytte ut slocknade värmeljus mot nya och när Singer såg dem arbeta blev hon tårögd av avund. Aldrig att hennes barn, varken hemma eller borta, frivilligt skulle erbjuda sig att hjälpa till med minsta lilla syssla. Hur får man barn att uppföra sig så här? Att vara så mjuka och behagliga i sitt sätt och inte skrikande rusa omkring som vildar? Hur gör man? Vad har jag gjort för fel? Singer kände sig misslyckad. Mary-Anne, vilken för ovanlighetens skull fått för sig att hjälpa till, kastade sig med frenesi över den doftande Pinocchiotårtan. Hon skar den i portionsbitar och lade bitarna på pappersassietter. När hon var färdig började hon bära ut dem till det bord, vilket Viviannes döttrar gjort till kaffebuffé. Av en händelse fick Singer se vad hon gjort och hon gav ifrån sig ett gallskrik.
- Bröllopstårtan! Du har skändat vår bröllopstårta.
Singer skakade i hela kroppen och tårarna rann utmed kinderna. Hon grät hysteriskt och Anna ledde henne till sovrummet för att försöka lugna ner henne och för att torka bort sminket som nu rann utmed kinderna. En skamsen svägerska plockade raskt ihop tårtbitarna på plåtarna igen och Viviannes döttrar pusslade med flinka fingrar ihop dem, så att det snart inte syntes ett enda spår av det fatala misstaget. Singer lugnade sakta ner sig. Egentligen var det ju inget att gråta över, det var ju inte ens en riktig bröllopstårta, men hon hulkade som om något oerhört och förskräckligt hade hänt. Kanske grät hon mer över den ynkliga vigseln, sorgen över av att se sin far så bedrövad, ja över vad som helst utom just det här med tårtan. Kanske grät hon mest över att hon var så besviken för att ingenting denna dag hade blivit något som ens kom i närheten av den vigsel hon i alla år drömt om att få ha.

Gästerna samlades vid tårtan. Alla utom Eva-Lena och Roland, men ingen saknade dem. Det blev dags för brudparet att skära första biten och Singer beordrade sommargästen att fotografera. Inte för att han på något sätt var en bättre fotograf än någon av de andra utan mest för han var minst onykter. Hon höll sin Tjåke i handen och tillsammans skar de en bit. De skar igen och igen ända tills blixten fungerade. För varje försök blev deras leenden allt mer tillgjorda och Singer rös till när hon tänkte på hur hemsk bilden nog skulle bli. Men varför skulle något bli lyckat eller ens bra en dag som denna

När borden var bortplockade började dansen. Singer såg sig om efter Tjåke men han hade smitit iväg så någon brudvals blev det inte. Varför blir jag inte förvånad, tänkte hon. En av hennes bröder bjöd upp och när de dansat en stund tog den andre brodern över. Singer log och kände sig uppvaktad. Synd bara att hon inte fick dansa med sin far. Han var fortfarande djupt besviken över hennes tilltag och Singer undrade om hon någonsin skulle kunna få honom på gott humör igen.

Tjåkes pappa Ebbe dansade med en av sonhustrurna och dansen blev allt hetare. Han blev så upphetsad att han bände ner henne på mattan och såg ut att ämna våldta henne där på ryan. Hon skrek och sparkade och Tjöran rusade till för att dra undan sin pappa. Då hade gubben redan hunnit slita upp hennes klänning till magen samt blottat ett av hennes bröst vilket föranledde en viss munterhet bland ungarna. Tjåkes mamma drog snabbt med sig farsan till ungarnas TV-rum innanför köket. När han nu äntligen fått fräs på den ynkliga skinnspiken var det ju synd och skam att inte utnyttja detta. Några av barnen fick syn på dem just som det skulle bära sta och när Singer hörde deras fnitter gick hon dit, chockades lätt och stängde tyst dörren om gamlingarna. Hon insåg just i detta ögonblick att det kanske inte var så konstigt att Tjåke inte låter varken ungar eller annat hindra honom när han vill ha sex. Pang på bara. En rysning for genom hennes kropp och hon kände att hela Tjåkes familj stod närmare djuren än människorna i sina beteenden.

Singers pappa Knutte satt ensam och tyckte fortfarande synd om sig själv. Singer försökte trösta honom men det gick inget vidare. Han ville helt enkelt inte lyssna. Singer drog sig i stället tillbaka för att få en stund för sig själv. När hon steg in i sovrummet möttes hon av en fruktansvärd syn. Den med nya ljusgula spetslakan bäddade bröllopssängen var i total oordning och mitt i sängen älskade Eva-Lena och Roland. De hade tröttnat på de tunna madrasserna på de hårda lavarna i bastun och i stället sökt sig till mjukheten och avskildheten i sovrummet. Deras kroppar blänkte av svett och de var totalt omedvetna om att någon iakttog dem.
Singer stängde försiktigt dörren och gick för att hämta de andra. När de slutligen samlats utanför dörren, öppnade hon den raskt på vid gavel.

Skandal och katastrof! Grabben ansågs i och för sig som lite av en hjälte bland karlarna på Tjåkes sida, kanske framför allt bland de andra killarna men Eva-Lena, hon hade satt sin sista potatis. En jävla pedofil, där gick gränsen! Och det var ju inte första gången hon horade runt med småkillar. Vem mindes inte när Tjerik låg och dog på sjukhuset? Var hon där då? Nä, hemma med yngel i sängen var hon. Jo, jo. Samtidigt som Roland bjöds på cigarr av Ebbe motades Eva-Lena och hennes ungar på porten. För alltid. Singer grät hejdlöst. Hennes bröllopsnatt var förstörd, de nya lakanen var besudlade. Hon kände sig skändad och kränkt ända in i själen.

Kapitel 5

I köket satt svägerskorna på Tjåkes sida och snackade skit, som vanligt. De snackade om Eva-Lena som förfört Roland och de snackade om hur i hela friden Tjåke och Singer fått råd med detta lyxhus och de pratade om Singers ringar. Om de var äkta så måste de ha kostat en förmögenhet, men det var väl självklart att de inte var äkta. Singer tjuvlyssnade en stund i hallen och klev så in köket med ett brett leende på sina läppar.
- Jo, sa hon och log fortfarande. Huset har jag fått av tant Agnes. För att jag i alla år har varit den enda i släkten som brytt mig om henne och hjälpt henne med de dagliga bestyren.
De andra stirrade på varandra. Kärringjäveln? Hade hon pengar? Det var väl därför som Singer fjäskat för tanten i alla år då. Ja, det kunde man ju förstå nu, så här efteråt. Att hon skulle ha hjälpt till för att hon var en i grunden snäll och hjälpsam kvinna det föll dem aldrig in. Och ändå var det så det var. Singer hade stressat mellan sitt eget hem och tant Agnes. Städat, handlat, tröstat och lagat mat. Aldrig hade hon beklagat sig eller med en min visat hur trött hon var utan i stället klappat tant Agnes ömt på kinden och lovat att komma tillbaka en stund nästa dag.
- Jag trodde först hon skojade, sa Singer, men plötsligt hade hon givit mig så mycket pengar att det både räckte och blev över. Som enskild egendom ifall jag skulle få för mig att dumpa Tjåke, tillade hon och kände sig upprymd över att de andra såg så chockade ut.
- Så kan hon väl inte göra heller. Hon kan ju inte ge pengarna till dig. Ni är ju inte ens släkt, sa Mary-Anne.
- Nä, klart att pengarna ska till familjen, sa Liselotte. Är det någon som ska ha dem så är det väl Tjåke i så fall.
- Och vad har han gjort för att förtjäna dem då? Är det inte jag som har varit där kanske?
Svägerskorna blängde på Singer. Ingen av de andra hade någonsin velat hjälpa tant Agnes. De hade gladeligen vältrat över allt på Singer och nu hade de fått sitt straff. Eller rättare sagt, nu hade Singer fått sin belöning.

Singer lämnade, fortfarande skrattande, svägerskorna och gick för att leta upp maken. Hon fann honom i TV-rummet tillsammans med de andra karlarna. Det var boxning på TV och stämningen i rummet var laddad. Ingen idé att störa här, tänkte hon och gick tillbaka till köket. Där satt svägerskorna kvar och de tystnade tvärt när Singer steg in genom dörren. Detta att folk tystnar tvärt är bland det värsta Singer vet och hon vände på klacken och gick därifrån. När hon passerade genom hallen, ringde telefonen och hon skyndade sig att svara. Det var det allra första samtalet på det nya numret och hon var väldigt nyfiken på vem det kunde vara. Alla var ju redan här? Det var Mona, som ville gratulera till vigseln och överlämna sina varmaste lyckönskningar. Pyttsan, tänkte Singer och slängde på luren.

Sommargästen tog med sig Singers bröder samt Gusten till en liten vickning på sin veranda. Han hade som vanligt lagat till något gott och de andra följde glatt med. Tjöran hakade på och det lilla sällskapet smög sig iväg över gräsmattan. Vickning hos sommargästen innebar alltid köpesprit av högsta kvalitet, vilket Singers bröder uppskattade. De brände ju inte hemma så som Tjåke och hans släkt gjorde utan de köpte dyrt på Systemet och förstod att uppskatta de fina sorter som nu sattes fram. Även Tjöran njöt. Nu när ingen av bröderna såg honom, kunde han kosta på sig att sippa en dyr whisky och smutta i sig en mångårig konjak utan att behöva förklara sig. Sommargästen bjöd på mat och alla lät sig väl smaka. Utom Tjöran som hellre smakade av alla de färgglada likörerna. Men han blandade för många sorter och drack på tok för fort. Efter bara en knapp timme var han så full att det kunde vara fara för hans liv. Sommargästen kände sig tvungen att ringa efter ambulans. Hjärtverksamheten var oregelbunden, Tjöran kallsvettades ymnigt och hade svårt att andas.

Ännu en skandal! Aldrig tidigare hade väl någon i släkten druckit sig medvetslös. Vad i helvete var det för skitsprit han fått i sig? Riktig sprit? Vad då riktig? I helvete heller! Aldrig i livet! Den enda riktiga spriten var den man tillverkade själv. Punkt och slut. Ebbe skrek ut sin ilska över den lilla stockholmsjäveln Gusten och hans förbannade fisförnäma vänner. Sommargästen skakade på huvudet, muttrade något om bonnläppar och gick in till sig.

När ambulansen åkt iväg och med den Mary-Anne och ungarna, gick de andra i sällskapet in för att sätta sig i vardagsrummet. Gammelgubben hade vaknat till när ambulansen kom, rest sig och satt sig tillrätta i soffan. Där hade han tömt blåsan och satt nu och sov blöt och stinkande.
- Jag visste det, skrek Singer. Jag visste att gubbjäveln skulle pissa ner soffan! Det är sista gången han kommer hit, så mycket ni vet det, skrek hon med adress till Tjåkes föräldrar. Aldrig mer vill jag se den fan komma över min tröskel!!!
Hon böjde sig över gamlingen och slog honom på kinderna tills han vaknade.
- Iväg med dig din äckliga gubbjävel. Pallra dig iväg och det fort som bara den!
Han muttrade att han inte kunde och hon skrek att nog fan kunde han det. Kunde han ta sig till soffan så kunde han ta sig därifrån. När han inte gjorde minsta ansats till att resa sig, slet hon honom ur soffan så han hamnade på golvet.
- Kryp iväg nu för i helvete, vrålade hon och skämdes över att hon svor samtidigt som hon kände att hon var så arg att hon lätt kunnat döda.
Tjåkes föräldrar skrattade gott och Singer kände att hon ångrade sig med varenda cell i sin kropp. Hur hade hon kunnat nedlåta sig till att gifta in sig i den här sinnessjuka familjen? Hon tog bort den pisseblöta dynan och gick till tvättstugan för att snabbt försöka göra den ren. När hon var färdig hade hon avreagerat sig och kände sig redo att gå tillbaka till festen för att kanske dansa lite med sin make. De hade ju faktiskt ännu inte dansat någon bröllopsvals.

I vardagsrummet dansade Singers bröder med sina fruar och hennes far med Tjåkes mamma. Anna var i bastun och försökte lägga ungskocken, vilken skrek och stojade så Singer tyckte det var bäst att inte visa sig. Nu ville hon koppla av och hon överlät mer än gärna detta att natta ungarna till sin tålmodiga mamma.
Det gladde henne att se att pappa återhämtat sig så pass mycket från chocken att han nu hade lust att dansa. Dessutom tycktes han ha trevligt för han log då och då och nickade som om han svarade på något som viskades i hans öra.

Singer letade efter Tjåke och hörde honom till slut. Han satt i TV-rummet tillsammans med de andra som inte dansade och tydligen berättade han något mycket roligt, för alla skrattade gott. Hon stannade till en stund utanför dörren och lyssnade. Det var inte ofta Tjåke berättade något som fick andra att skratta och Singer blev faktiskt nyfiken. Hon hörde Gusten höja rösten och förmana Tjåke och i samma ögonblick som Singer klev över tröskeln berättade Tjåke skrattande om hur han fått sig ett häftigt nyp hos Mona i tobaksaffären innan han gifte sig.
- Så lite av en svensexa blev det ju i alla fall, sa han och skrattade gott.

Han hann aldrig se att Singer var i rummet. Hon vände tvärt på klacken och gick därifrån med tårarna rinnande utmed kinderna. Direkt till sin far.
- Du pappa, sa hon, gör det något om jag det första jag gör på måndag morgon är att lämna in min skilsmässoansökan?
Knutte tittade på henne och log med hela kroppen.
- Vad skulle det göra älsklingen min? Det är bättre att vakna för sent än att aldrig vakna alls.
Han kramade om sin rödgråtna dotter och anade att han nog i alla fall hade en chans att ordna med det där bröllopet han hade drömt om. Och hade han tur kanske hon till och med kunde ta och tända till på sommargästen. En trevlig prick som förutom att vara händig och duktig på det mesta även var väluppfostrad och snäll med barnen.
- Du hade rätt hela tiden, sa Singer.
Hon hulkade fram orden.
- Fan att det skulle behöva gå så här långt innan jag insåg det.
- Så ja, så ja, flickan min, tröstade han och strök henne över håret. Såja, det ska nog bli bra ska du se.
Han hade svårt att hålla inne det lyckliga skratt som bubblade inom honom.
- Så ja, så ja.

Singer gick till sina gäster och bad dem alla komma till vardagsrummet. Hon meddelade att hon hade något mycket viktigt att berätta och nyfikna som de var, så kom de genast.
- Festen är slut, började Singer. Invigningsfesten av huset är uppskjuten tills jag tycker jag vill festa igen. Bröllopsfesten är avbruten, därför att det första jag kommer att göra på måndag är att begära skilsmässa. Jag ber nu Tjåke och hela hans familj att snarast lämna mitt hus och aldrig i helvete någonsin sätta era fötter här igen. Jag ber min familj att stanna och försöka hjälpa mig reda upp den här härvan.
Tjåke vrålade att hon minsann inte kunde kasta ut honom från deras gemensamma hem hur som helst. Då fräste Singer till svar att huset var hennes och bara hennes och alltid kommer att vara bara hennes, precis som alla de pengar hon numera hade på banken.
- Det finns det papper på vet du, sa hon, och inget kan ändra på det.
Hon kastade ut alla hans kläder på uppfarten och när han gråtande plockade ihop dem vrålade hon att han ju alltid kunde sticka till horan Mona.

Det blev ett förskräckligt liv utanför huset. Tjåke och hans familj skrek och försökte ta sig tillbaka in så Singer låste alla dörrar, stängde alla fönster och drog för persiennerna. Hon hotade med att ringa polisen om de inte slutade. Sommargästen hörde oväsendet och gick över för att se om han kunde hjälpa till med något. När Knutte fick syn honom blev han varm om hjärtat och släppte in honom via altandörren.

Singer kände sig tillfreds med livet. Mitt i allt elände var hon lycklig över att för första gången på många år ha tagit ett alldeles eget beslut. Innerst inne visste hon ju att vad hon gjort var det rätta, bara tio år för sent.
Barnen började gapa och skrika och hon slängde ut dem också.
- Ta dina ungjävlar med dig, de brås för mycket på dig för att jag skulle trivas med att ha dem kring benen, skrek hon samtidigt som hon smällde igen dörren efter ungarna.
Jag kan alltid träffa dem på helgerna om jag har lust, tänkte hon och log för sig själv. Efter en stund kom dock ungarna in igen.
- Vi kan väl få stanna hos dig? Vi lovar att vara snälla!
De grät och Singer gav med sig. Naturligtvis gav hon med sig. Det var ju inte hennes vilja att bli av med barnen. Hon ville bara skrämma dem lite, skaka om dem och få dem att förstå att man inte kunde uppföra sig så som de oftast gjorde.
- Vi får se hur ni sköter er, sa hon kort. Jag lovar inget.

Hon bäddade rent i sängen och somnade med ungar och hund tätt intill sig. Det sista hon tänkte var att det skulle vara trevligt att bjuda hem sommargästen på middag någon kväll. Lite god mat, riktigt vin i stället för Tjåkes hemgjorda, vilket man bara kunde dricka hälften av för att bottensatsen var över en decimeter tjock. Tänk att kunna bjuda på en drink av riktig sprit från vackra flaskor, duka med finporslin och kandelaber. På måndag efter att jag begärt skilsmässa ska jag köpa den där servisen, bestämde hon.

Singers föräldrar, syskon och syskonbarn sov över och hon kände sig trygg. I TV-soffan somnade sommargästen och han kände sig märkligt lycklig över att Singer gjort sig av med Tjåke. Äntligen, tänkte han, kanske jag kan bjuda ut henne på middag någon gång. Eller gå ut och dansa. Det var något Tjåke aldrig gjort och sommargästen anade att Singer skulle tycka det vore trevligt. Han tyckte Singer var en mycket vacker och intelligent kvinna och han hade alltid trivts i hennes sällskap. Han uppskattade hennes humor och han hade i alla år beundrat hennes tålamod med sin ouppfostrade Tjåke. Visst hade han ofta undrat vad det var som gjorde att hon så envist höll fast vid Tjåke, men han hade hela tiden hoppats att hon förr eller senare skulle gå sin egen väg. Han hade lurat i vassen och nu gjorde han sig beredd att lägga ut sina nät.