| MIRI
Kapitel
1
Vinden
ökade sakta i styrka. Det hade den gjort hela natten
och Miri började undra om det verkligen kunde blåsa
mer än så här. Hon kröp ihop under fällen
och tryckte sig hårt mot bergväggen. Genom dånet
från vinden när den svepte fram över bergen,
kunde hon höra träd knäckas som om de vore
tunna pinnar. Grenar och till och med hela trädstammar
kom då och då farande genom luften. Miri tackade
tyst Livets Fader för att han låtit henne hitta
den här lilla grottan. Utan den hade hon inte haft en
chans att överleva stormen. Och det var hon ju tvungen
att göra. Vem skulle annars slutföra hennes uppdrag?
Skulle det över huvud taget gå att slutföra
utan henne?
Hon hade
varit vaken i två dagar och två nätter och
märkte nu att inte ens hennes rädsla kunde hålla
henne vaken längre. Med händerna hårt knutna
runt läderpåsen, somnade hon. Frampå eftermiddagen
bedarrade stormen något. Vindarna var dock fortfarande
så starka att inga djur ännu vågade sig fram
ur sina gömslen.
Naturen verkade öde, övergiven av de sina. Förtvivlade
grenar slog hårt mot stammarna, rasande trädkronor
rev sönder himlen. Vinden lekte sig fram genom dalgångarna.
Den svepte sakta ner för bergen uppfriskande, svalkande.
För att sedan plötsligt rycka till och dra med sig
det mesta som stod i dess väg. Opålitligt. Falskt.
Miri vaknade tidigt och tittade ut över förödelsen.
Hon visste att det var hennes fel att det nu såg ut
som det gjorde och hon visste att det snart skulle vara över.
För den här gången. För den allra sista
gången.
Läderpåsen tyngde i hennes knä och hungern
värkte i magen. En halv dag till bara, tänkte hon
och somnade om under fällen. Bara en halv dag till kommer
det att storma. Utanför den lilla grottan dånade
vinden, men inte alls med samma styrka som tidigare. Miri
hade rätt. Det var snart över. Men först skulle
regnet komma.
Kapitel
2
Det regnade
hela natten. Ett rasande regn, som slet med sig stenar och
jord från sluttningen. Som fick vattendragen att bli
överfyllda och de redan av trädstammar uppdämda
flodfårorna att svämma över och vattnet att
finna sig nya farligt snabba vägar. Miri tänkte
på alla oskyldiga djur där ute och det värkte
i hennes hjärta av sorg. Hur många skulle klara
sig? Hur många hade gått en plågsam död
till mötes? Hon suckade tungt och hade nära till
gråten. Ibland, tänkte hon, känns det inte
värt allt detta elände. Men hon visste att det var
en farlig tanke att tänka. Hon visste att det var precis
den tanken hon inte fick tänka. Inget offer var för
stort för den Goda Sakens skull. Allt lidande hade en
mening och när uppdraget väl var slutfört,
skulle glädje och trygghet sänka sig över allt
och alla. Men vägen dit…
Miri suckade igen och torkade sina tårar. Vägen
dit var lång och farlig. Svår att vandra. Bördan
var tung att bära. Vägen dit var fasansfull för
allt levande. För gräs som för djur. Träd
som människor. I gryningen gav hon sig av. Det regnade
fortfarande lit, men stormens ljud hade ersatts av djurens
läten och då visste hon att ovädret var slut.
Vargar ylade och bufflar brölade. Faran var över.
Med fällen fäst runt kroppen med en rem och med
påsen hängande i en sena om halsen, gick hon försiktigt
ner mot dalen. Miris bara fötter halkade mot de våta
trädstammar, som likt plockepinn täckte marken och
hon koncentrerade sig för att inte falla. Kom hon bara
ner till floden kunde hon snabbt ta sig fram till målet.
Än rann floden i rätt riktning. Än hade den
inte blivit helt tilltäppt av träd och sten.
Hon spanade åt alla håll, beredd på att
faror kunde dyka upp när som helst. Ormar, ödlor.
Tigerbin. Fast hon nu var nästan framme kunde Ondskans
redskap ännu nå henne. Inte förrän hon
kommit fram till, in i, det stora vattenfallet var hon i säkerhet.
Det var en dags färd dit. En farlig dag.
Kapitel
3
Allt
fler djur vågade sig försiktigt fram. Hjortar hoppade
snabbt och elegant över de omkullblåsta trädstammarna
och kaninerna började så snart de kommit ut att
äta av det saftiga gräset. Det var som om de redan
glömt att de nyss varit skräckslagna och att minst
hälften av dem försvunnit i stormen. Miri hade nått
vattnet och satte sig nu försiktigt vid den nya vattenlinjen
och spanade. Hon satt alldeles still med fällen över
sig för att inte synas för mycket. Inte förrän
hon såg fåglarna på himlen vågade
hon fortsätta sin färd. Utan fåglarna var
det oerhört farligt att ens visa sig.
Hon drack lite av vattnet och åt en bit av det stycke
torkat kött hon alltid hade hängande kring midjan.
Det var inte stor bit kvar nu, bara ett par tuggor, och det
gällde att hushålla. Läderpåsen tyngde
och det började värka i nacken men Miri vågade
inte ta den av sig. Hon kämpade med två stockar
och lyckades efter ett par timmar med att binda ihop dem med
några lianer hon hittade flytande i floden. När
fåglarna kommer närmare, tänkte hon, åker
jag iväg på flotten. Hon i njöt av stillheten
och kände hur solen värmde hennes rygg. Snart skulle
hon vara hemma igen. Snart skulle hon vara trygg och aldrig
mer skulle hon behöva ge sig ut på denna hemska
resa.
Kapitel
4
Den första
resan hade varit lätt. Nästan som att promenera
genom skogen. Byns Fader hade sagt att det berodde på
att Ondskan då ännu inte upptäckt vad som
var på gång.
Andra resan var lite värre. Det var nära att hon
inte klarade sig den gången. Inte för att det varit
så farligt utan för att hon slarvat. Inte varit
på sin vakt.
Tredje
och fjärde resan var hemska. Så fruktansvärda
att Miri aldrig hade kunnat berätta om dem för någon.
Det kändes som att, om hon berättade om fasorna,
de skulle komma och hemsöka henne var hon än befann
sig.
På den femte resan hade hon träffat Liijan. Först
trodde hon att han var utsänd av den hemska Ondskan,
ett bete för att fånga henne. Men så var
det inte. Trädens kronor viskade till henne att han var
Ödet, hennes Öde.
Han hjälpte henne genom den svåra branden som härjade
i skogen. När hon kom hem den gången, tog Byns
Fader hand om Liijan och hon hade inte sett honom sedan dess.
Det stack till av saknad i hennes hjärta när hon
tänkte på honom. Han var vacker och trygg. Han
fick hennes hjärta att slå fortare och hennes kinder
att glöda. Under den stora branden hade han hållit
sina armar runt henne och hon hade hoppats att han aldrig
skulle släppa taget.
Den sjätte resan hade hon fått göra nästan
genast. Bara två dagar hade hon fått vila innan
hon tvingades ut igen. Det är bråttom, sade Byns
Fader, tiden rinner ifrån oss. Miri gav sig skyndsamt
av. Hon fick hjälp av alverna denna gång. Alverna
som vid varje resa hade spionerat på henne, registrerat
varje hennes rörelse men aldrig ingripit för att
hjälpa henne. Misstänksamma och arga som alltid,
hade de skrattat sitt gälla skratt och glidit undan från
hennes rop och böner. Varför de plötsligt ändrat
sig fick hon aldrig veta, men utan dem hade uppdraget aldrig
kunnat slutföras. Det visste hon och det hade hon tacksamt
sagt till alverna och berättat för sina bybor.
Kapitel
5
Miri
spanade efter fåglarna. Hon tyckte hon hörde dem
men ännu syntes ingenting. Det började skymma och
hon hade bara någon timme på sig innan det var
mörkt. Innan hon måste vara hemma. En gång
tidigare hade varit så här. Då hade hon inte
haft ro att vänta, utan givit sig av utan fåglarna.
Vattenormarna hade nästan dragit ner henne i det virvlande
vattnet och det var ytterst nära att hon blivit av med
läderpåsen den gången. Den sjätte resan.
Den näst sista resan.
Äntligen!
Miri fylldes av glädje när hon såg fåglarna
inta dalen. Färgglada. Vackra. Skönsjungande. Fantastiskt!
Hon lade sig på mage på flotten och knuffade ut
sig i vattnet. Virvlarna slet tag i farkosten och hon sveptes
med ner mot vattenfallet. De hemska vattenormarna visade sig
hela tiden bredvid henne och hon kände hur de buffade
under farkosten för att försöka få den
att kantra. Men hon var inte längre rädd. Fåglarna
var hos henne och de skyddade henne mot allt ont. De anföll
vattenormarna och de drog flotten mellan sig för att
stabilisera den. Vattnet stänkte i Miris ansikte och
hon började slappna av. Snart var hon hemma igen. Snart
var den sista resan till ända och hon kunde slappna av
för evigt. Den sjunde resan.
De kom
fram till vattenfallet och Miri gjorde sig i ordning. Vattenståndet
var högre än normalt och floden bredare. Efter att
ha letat en stund, fann hon så stigen som ledde ner
utmed fallet. Ungefär halvvägs ner gick hon in mot
fallet och plötsligt var hon som uppslukad av vattenmassorna.
Fåglarna hade nu gjort sitt och lämnade skriande
platsen för att söka sig nattro.
Kapitel
6
Miri
hittade genast tunneln. Här inne var det nästan
alldeles mörkt, men Miri oroade sig inte. Hon hittade
vägen även med förbundna ögon, hennes
fötter gick av sig själva den välbekanta sträckan.
Snart, alldeles snart, skulle hon vara framme. Hon fingrade
på läderpåsen och lade händerna runt
föremålet där inuti. Det var runt och hon
visste att det skulle glöda som av guld, när det
placerades intill de andra sex kloten. Miri visste att de
tillsammans skulle vara mycket vackra och att det skulle bli
svårt att göra sig av med dem. Men hon visste också
att hon var tvungen. De skulle förstöras under rituella
former och det var hon som skulle göra det. Efter det
skulle Ondskan försvinna för gott. Och med den alla
giftiga tigerbin, vattenodjur, ormar och eleka drakar. All
osämja, avundsjuka och falskhet skulle försvinna
ner till det mörker där de hörde hemma.
Gången började vika av nedåt och Miri stannade.
Hon tog av sig fällen, bredde ut den på marken
och satte sig sedan på den. Med händerna tryckte
hon ifrån och lutade sig sedan bakåt och njöt
av vinddraget i den mörka tunneln. Nu gick det fort och
snart skulle hon vara hemma i sin egen dal. När Miri
kom ut ur tunneln älkomnades hon av sitt folk. Hon hade
nått målet och hon var oskadd. Uppdraget var nu
nästan slutfört. Bara ett moment återstod.
Byns fader beordrade henne att tillsammans med Liijan förstöra
de sju kloten. Denna handling skulle tvinga Ondskan och hans
Sju Dödssynder tillbaka till det Helvete där de
hörde hemma. Och aldrig mer skulle de kunna komma tillbaka
och förstöra för Jordemodern och hennes barn.
Aldrig mer. I alla fall inte så länge någon
överlevande eller någon avkomma till någon
överlevande från denna heliga stund var i livet
och kunde berätta historien om Miri och hennes kamp mot
Ondskan.
I skenet från de många eldarna, kysste hon Liijans
händer och de började ceremonien. Tillsammans. Så
som de från och med nu skulle företa sig allt.
Tillsammans.
| 