| MALMBERGAKALLE
En nästan sann berättelse nedtecknad av Niki Loong
Han visste
innan det knackade på dörren vem som kom och varför.
Det hade varit så ända sedan han var barn. Alltid
hade han vetat. Ibland hade han berättat, ibland inte,
det berodde på sa han. Omgivningen fascinerades och
skrämdes. Man ville hålla sig väl med honom,
som om man trodde att han kunde påverka ödet i
rätt riktning. Men man ville inte ha honom för tätt
inpå sig för han skrämde så som det
okända alltid gör.
Dekokten
var färdig och han lyssnade efter de steg, som han väntade
på. Medan han torkade av bänken kom gästen.
Av den svullna kinden att döma, var anledningen till
besöket precis det han hela tiden vetat. Inflammation
i en tand. Han hällde upp dekokten i en kantstött
kopp. Helbrägdakoppen. Väl använd. Vit emaljerad
med en blå rand upptill. I ögonvrån såg
han hur bokens ögon följde honom och han gömde
den, kastade en handduk över den, på sin väg
till dörren och den gäst vilken nu stigit in i köket.
- Drick det här, sa han och sträckte fram koppen.
Låt det skölja runt i munnen en stund innan du
sväljer.
Gästen sa ingenting. Det var onödigt. Han visste
att helbrägdagöraren visste. Dekokten var besk och
smakade väldigt illa. Det brände på tungans
långsidor och det hettade till i tandköttet. När
vätskan rann ner i matstrupen sved det till, som när
man drack starkt när hostan gick. Gästen log, grimaserade
och log igen. Han visste att han om några timmar skulle
må som vanligt igen.
Stugan
låg ensligt, en halvmil från arbetet på
Holmens Bruk. En halvmil genom skogen. Den vägen gick
han i alla väder, alla tider på dygnet. Han kände
vägen utan och innan och han var aldrig rädd. Varken
för mörkret eller för vad andra trodde kunde
gömma sig i mörkret.
- Han
är konstig, sa folk. Han kan vara vaken i tre dygn i
sträck för att sedan sova i en vecka. Vad är
det för dag, kunde han sedan fråga när han
blivit väckt av en besökare. Hur kom det sig att
han inte visste det? Han som kände till så mycket
annat?
- Han bluffar bara, sa andra. Det är nog så att
han alltid har samma dekokt på spisen.
- De smakar annorlunda, kunde andra svara.
Det var sådana som blivit botade från allehanda
krämpor och därför visste berätta att
hans läkekonster var märkvärdigt bra. Bättre
än provinsialläkaren till och med, det var han.
Och gratis var han också.
- Man ska inte sko sig på folks olycka, brukade han
säga och så fick det bli.
Att erbjuda
honom pengar var att förolämpa honom.
En häxgubbe
är han, har Svarta Boken hemma. Den ligger vid kökssoffan,
stor och svart och ögonen på omslaget lyser i mörkret.
Det hade man nog sett. Och likaså hade man sett när
han försökte gömma boken i sekretären.
Svarta Boken. Varje gång men i bygden pratade om den,
gick en rysning utmed var mans ryggrad. Boken var från
1811 och han var mycket rädd om den.
- Efter mig, sa han alltid, ska min systerson ha den. Ingen
annan.
- Den bastarden, hade några mumlat.
Men han lyssnade inte på sådant. Alla kom vi till
jorden av en speciell anledning och för att få
hit systersonen var det tvunget att han blev oäkting.
Så var det bara.
Han gick
inte i kyrkan.
- Prästerskapet
är bara till för varandra, sa han till den som ville
lyssna. De lurar i er en massa dravel, bara för att kunna
kontrollera och få makt över er. Lyssnen icke –
tro icke på en kyrkans man på det att ni må
icke luras och föras bakom ljuset.
De spelade
poker, så som de alltid gjorde. Varje vecka. Det var
nu några dagar före jul. Sex personer befann sig
i hans lilla stuga. Två av dem satt i den soffa där
hans brorsdotter hade legat död en natt. Hon hade kommit
till honom. För att få hjälp, sa man, men
han hade ingen hjälp att ge. Man hade tittat menande
på varandra och han hade nog sett dem. Hon kom för
att ta farväl, det visste han. Hon hade lagt sig på
soffan under förmiddagen och hon hade stilla somnat in.
Den natten sov han i kammaren, en bit från hennes kropp.
Vad var det för tjafs av omgivningen att han skulle sova
någon annanstans? Bara för att hon låg död
i kammaren? Dumheter! Dessutom ville han inte att hon skulle
invänta dödgrävaren ensam.
Nu satt
de här och spelade kort. De som satt i soffan kände
ibland hur det isade av kyla bakom deras ryggar.
- Du som vet allt, sa en av dem plötsligt, kan du säga
hur det kommer att bli? Kommer vi att sitta här nästa
år vid den här tiden och spela kort som vanligt?
De andra skrattade.
- Inte kan han se det heller, skränade de.
Han såg på dem, en i taget. Synade i sömmarna.
Den tandlösa munnen log. Brett.
- Ni vill inte veta, sa han lugnt. Ni kan inte hantera det.
Det var som att trycka på en knapp och nu ville de alla
veta. Han reste sig så hastigt att stolen bakom honom
ramlade omkull. Samtliga tystnade och stirrade på honom.
Men i stället för att leverera de begärda förutsägelserna,
gick han ut i den kalla vinternatten. Barfota och utan rock,
precis som han brukade. När han efter en stund kom in
igen, tystnade männen tvärt.
- Klarar ni det?
Männen svarade att de klarade vad som helst.
- Du, sa han och pekade med hela handen mot en av männen.
Du kommer inte att vara med oss nästa år.
- Skitsnack, sa de andra och började skratta ett nervöst
lite kvinnligt skratt.
Den utpekade bleknade märkbart men skrattade efter en
stund även han.
- Klart jag är med då, sa han och log självsäkert.
Vad skulle kunna hindra mig?
Mannen
var inte med följande år och ingen vågade
någonsin mer be om en förutsägelse.
Kalle
blev över nittio år och de sista tjugo åren
av sitt liv var han tandlös. Efter att ha blivit av med
ett par tänder, fann han det för gott att dra ut
alla de kvarvarande. Tandläkaren tyckte det räckte
med att till att börja med dra ut dem i överkäken.
Men han envisades och som vanligt fick han sin vilja igenom.
Sedan gick han hela vägen från Hallstavik och hem.
Genom skogen i den djupa snön pulsade han. Hela tiden
spottade han blod och man kunde i flera veckor efteråt
fortfarande se exakt vilken väg han tagit.
En kort
tid var han gift. Närmare bestämt i en månad.
Vid skilsmässoansökan uppgav han som orsak ”lång
och varaktig söndring” och blev självklart skild.
Han bestämde sig när hans svärfar vägrade
hjälpa till med skörden. Gubbfan hade stått
med händerna i sidorna och vägrat hjälpa till.
Då knäppte det till Kalles huvud. Han greppade
svärfaderns femtio centimeter långa skägg
och slängde upp gubben på höskrindan. Ville
man inte hjälpa till inom den egna familjen, då
var man inte förtjänt av att vara familjemedlem.
Bruden grät inte över det. Hon hade i förtroende
antytt för en väninna att nätterna var jobbiga
och att han aldrig vilade. Han orkade hur mycket som helst.
Plötsligt
en dag sattes grindar upp över vägen. Grindar som
hindrade trafiken. Markägaren, en märkvärdig
polis minsann, hade tröttnat på att kreti och pleti
drog fram över ägorna. Kalle ruvade i vassen ett
tag, sedan tog han sats med traktorn och rev grind efter grind.
Gång på gång. Ingen jävel skulle hindra
trafiken är inte! Efter att ha blivit anmäld av
polismannen, sökte han i arkiv på bibliotek och
kommunalhus. Han packade sin ryggsäck med det material
han grävt fram och gick hela vägen till Norrtälje
för att försvara sig och vägen. Han vann. Eller
som han föredrog att säga det, förnuftet och
sanningen segrade över dumheten och girigheten.
Folk
kom från när och fjärran för att köpa
hans hemgjorda mediciner och salvor. De kom också för
att få en skymt av denne märklige och vida berömde
man.
- Jag har sett honom, kunde de säga. Jag har sett honom
och skakat hans hand.
Och omgivningen imponerades av hans mod, ty han var vild och
hetsig. Stubinen var kort och han betraktades som lynnig.
En farlig och fascinerande man, det var han.
Ännu
idag berättas med skräckblandad förtjusning
i rösten om denne shaman. Denne häxgubbe, som med
sin svarta bok utgjorde en konstellation så farlig att
prästerna fördömde den. Så skrämmande
att folk inte tordes se den i ögonen. Men alltid var
konstellationen på deras sida, de som inte hade makten.
En antikrist på de svagas sida? En gudomlig gestalt,
som lyste upp i mörkret? Vem vet… men det pratas ännu
och det lär dröja länge än, innan Roslagen
glömmer denne märklige och fantastiske man.
| 