Bordeller? Tja, why not...

Jag har svängt hit och dit i frågan, likt en vindflöjel. Jag har bland annat ansett det vara kvinnoförnedrande. Nu verkar jag dock ha bestämt mig. Jag är för bordeller. Av hur många anledningar som helst.

• Sexualitet är en grundläggande mänsklig funktion som borde vara en rättighet, som att äta och att sova
• Det finns många ensamma och handikappade som också dom har rätt till sex
• Det är farligt att ragga på krogen för att på så sätt få mänsklig närhet för några timmar samt förhoppningsvis sexuell tillfredsställelse - särskilt farligt för kvinnor
• Det är farligt att ragga upp en kvinna på gatan, man vet inte vilka sjukdomar hon har
• Många sexuellt aktiva män och kvinnor lever med en partner som inte vill eller kan ha sex
• På bordellerna är dom anställda trygga, har ordentlig lön och sociala förmåner

Att flera av mina väninnor nu börjar likna skrumpna surkart för att deras män en efter en blir impotenta och därmed drar sig undan all kroppskontakt, har givit mig ytterligare en anledning till att vilja införa bordeller. Att dom av mina väninnor som på grund av sjukdom inte längre kan ha sex (och därmed helt tappat lusten för att ens krama sin man) genom sin sjukdom driver mannen i armarna på företagets "luder" eller att desperat ragga på ölkvällen med grabbarna är ju också en anledning. Det finns säkert precis lika många sexuellt frustrerade kvinnor som karlar ute i samhället. Människor som för att få den sexuella tillfredsställelse naturkraften i dom så desperat längtar efter hänvisas till skumma bakgator, kåta främlingar på puben, internet och att ta in tickande bakteriebomber i bilen. Detta att ta hem eller följa med en fullkomlig främling är förenat med livsfara. Risken är stor att man blir våldtagen när mannen tvingar till sig alldeles för stora sexuella friheter än vad kvinnan vill gå med på.

Nej, en ren och fin bordell som drivs i statlig regi. Under kontrollerade former. Dit både män och kvinnor är välkomna. Både handikappade och ensamma. Både straighta och homo. Alla som behöver sex och närhet för en stund. Det vore väl underbart?

Som i ex vis Tyskland.

Nu är jag ju inte så naiv så jag tror att pedofilerna och trashet från öst som håller på med trafficking kommer att försvinna från jordskorpan för att vi inför bordeller. Men jag tror att om möjligheten till professionellt sex i trygg miljö fanns, skulle många gärna välja det. Jag skulle det, om jag behövde. Hellre det än att sitta och ragga på krogen så där patetiskt som sugna kärringar (med slapptask hemma i sängen) i min ålder gör. Yack, hoppas jag aldrig kommer att behöva förnedra mig så...

Vad är det för särskilt med Tomas Bodström?

Varför fjäskas det för honom? För att han föddes in i Partiet? För att han känner Gud och alla människor och hans kontaktnät är ovärderligt för det röda laget? För att han känner till hemligheter som inte tål dagsljus? Undrar gör jag...

Jag undrar även över hur det kommer sig att man som riksdagsman kan utebli från voteringar. Och det utan att ens vara sjuk. Det räcker att man har ett extraknäck eller har kvar det jobb man hade innan man röstades in i Riksdagen och tycker det är viktigare att sköta dom sysslorna än att sitta i kammaren och göra något så trist som att votera. Man får inte ens löneavdrag fast man skolkar. Man får inte ens löneavdrag fast man tjänar pengar på annat håll när man borde ha varit i Riksdagen och gjort rätt för sin lön. Märkligt och inget jag vill att mina skattepengar ska gå till.

Förresten, innebär detta att alla statligt anställda har samma förmån? Kan jag i så fall högtidligt strunta i mitt jobb under ordinarie arbetstid för att i stället göra något roligare och mer luckrativt några timmar i veckan. Utan löneavdrag? Nä, tänkte väl det. Men Bodström och hans polare kan. Där behövs ingen arbetsmoral, där gäller inga vanliga regler såsom att man inte uteblir från jobbet utan att vara sjuk. Inte ens då får dom förresten avdrag på lönen, riksdagsledamöterna. Dom "jobbar hemma" i stället.

Jag skulle gärna vilja bli riksdagsman. Jag skulle vara på jobbet varje dag och jag skulle inte missa en enda votering. Det är väl därför man är vald? För att sköta sånt?

Tomas Bodström och alla dom andra som skiter i att komma ens till voteringarna (Han var väl inte ens med när FRA-frågan skulle tas upp till beslut? Han om nån borde väl ha varit där då?) borde skämmas. Dom borde få löneavdrag när dom uteblir, precis som vilken annan arbetstagare som helst får. Och dom borde tvingas att ta sjuklön när dom är sjuka. Jisses, dom har ju till och med fria mediciner... som om dom inte har råd att köpa egna så där som vi andra får.

Det borde vara förbjudet för riksdagsmän att tjäna pengar på annat än sitt riksdagsarbete. Om man känner sig tvingad att skriva en bok eller måla nån tavla så visst, hösta in honoraret men se för tusan till att vara på jobbet 8 timmar per dag 5 dagar i veckan och skriv på fritiden. Har man komptid att ta ut för att man jobbat nån helg (med att agitera på nåt torg i förorten) ska denna komptid tas ut när nån votering inte äger rum.

Jag kanske borde bli bas över riksdagsledamöterna i stället, se till att dom sköter sig och hålla ordning på deras arbetstider. Sen är det väl bara att kolla med skattemyndigheten hur mycket dom (eller deras företag - dom förslagna ser ju till att pengarna hamnar i företaget för att kunna säga att dom minsann inte tjänat en enda spänn förutom riksdagslönen).

Nu har jag kommit igång. Numera får riksdagsledamöterna livslång pension om dom suttit några år. Varför då? När jobbet är slut är det väl bara att tacka för sig och gå tillbaka till arbetslivet som vanlig knegare? Finns inte gamla jobbet kvar får man väl sitta i kassan på Konsum eller anmäla sig till arbetsförmedlingen? Och hur kommer det sig att politiker från andra blocket kvittas ut för att det ska vara balans vid voteringarna? Varför får man inte skylla sig själv om man skolkar och ta konsekvenserna av det? Något som ju exvis kan resultera att "lede fi" får igenom sina förslag därför att man i det laget ser till att vara på plats och rösta.

Hur svårt kan det va´?

Mytomani är en sjukdom det talas alldeles för lite om

Man kan undra vilken färg hon har på sin himmel. Är den polkarandig? Chokladbrun? Eller helt vanligt himmelsfärgad, precis som den är för alla oss andra? Det är många år sen jag hörde ifrån henne nu. Som tur är. Under ett par år ilade det till i mig av obehag när telefonen ringde. Tänk om det var HON? När sen åren gick började jag känna mig trygg. Hon hade hittat andra att ljuga för. Hon hade bytt ut sin bekantskapskrets sisådär vart tredje år. Längre stod ingen ut, ingen som inte var likadan som hon that is. När det brände under fötterna flyttade hon. Lever man som sjukpensionär är det lätt att glida runt i landet.

Strax före sommaren ringde hon. Jag var helt oförberedd, trodde verkligen jag hade blivit av med henne för gott. En stark olustkänsla spred sig uppför ryggraden och jag kom på mig med att fråga henne varför hon ringde nu, efter alla dessa år. "För att jag har saknat dig Niki." Sure. Så det var inte för att hon inte hade några vänner kvar och tänkte sig att liksom börja om från början med oss hon hade för länge sen? "Vad menar du?" Tja, typ att du ljuger dig blå och att ingen till slut står ut med dig. "Fy så oförskämt, är det så du ser mig?" Ja, det var det ju. "Har du inte saknat mig då?" Nej, det hade jag inte. Inte det minsta. Hur fick du tag i mig? "Jag ringde dina föräldrar." Jaha, borde jag ju fattat. "Träffar du fortfarande Marie?" Naturligtvis gör jag det. Vi har varit bästa vänner sen 1956 och har ingen anledning att ändra på det. "Hur lyckas ni?" Vi är ärliga. Klick. Hon la på luren.

Nu kollar jag vem som ringer innan jag svarar. Känner jag inte igen numret, så bryr jag mig inte om att svara. Ändå lyckades hon nästla sig in. Genom att få fram makens nummer.

Nu var hon andfådd och lät som om hon sprungit. Hon var på KS, skulle opereras för bröstcancer och ville prata med mig innan hon sövdes. Jag undrade varför, tänkte att hon kanske skulle be om ursäkt för alla lögner hon hasplat ur sig genom åren. För alla gånger jag åkt hem till henne när hon hysteriskt skrikande ringt och bett mig rädda henne från allt från inbrottstjuvar till våldtäktsmän och mördare. För alla gånger hon lånat pengar för att hon blivit väskryckt eller rånad. För alla gånger hon oroat mig med sina sjukdomar och alla operationer som i sista sekunden mystiskt blivit uppskjutna och sedan aldrig ägt rum - utan att hon blivit sjukare eller dött för det. Men nej, hon tänkte inte be om ursäkt, hon ville att jag skulle ta hand om hennes katt om hon dog under operationen. Jag lovade att göra det, viss om att operationen alldeles säkert skulle skjutas upp.

Det gjorde den. Och min dödssjuka, svårt reumatiska (höfterna), skoliossjuka, astmatiska, cancersjuka (bröst, urinblåsa, hud) är redan ute och dansar igen. Såsom hon gjort ett par tre gånger i veckan under alla år. Hon har aldrig pengar men är alltid ute i svängen. Hon har pension men är friskare än dom flesta jag känner. Då slår det mig. Hon har inte sjukpension för sina fysiska defekter. Hon har det för sin psykiska. Och genast blev det lättare att stå ut med henne. Hon är sjuk, allvarligt sjuk mellan öronen. Nästa gång hon ringer kommer jag inte att få hjärtklappning av obehag, jag kommer att lugnt lyssna till hennes lögner och sedan vänligt avsluta samtalet. Och innerligt hoppas att det hon sagt som vanligt var ljug och att jag genom att ignorera henne inte utsatte henne för livsfara...

Man har inte roligare än man gör sig :)

Jag har precis testat nya YES ULTRA POWER som ju löser fett och tar bort bakterier !

VILKEN JÄMRANS BLUFF!!!!!!

Sitter här i badkaret och är fortfarande fet och förkyld...

Och idolen föll ner från piedistalen...

Jag har alltid gillat Stina Lundberg. Gillat hennes lite ödmjuka stil och hennes intervjuer. Kort sagt har jag nog gillat allt med henne. Tills i lördags. När hennes barndomskamrater satt i publiken var det första hon sa "bajsEva". Man kunde se att denna lilla söta Eva kämpade med leendet. HUR i hela friden kan man slänga ur sig sånt? Genera en barndomsvän inför hela svenska folket? HUR f-n är man funtad då? Sköter man sig själv och skiter i andra? Inte vet jag, men jämrans besviken blev jag på henne - Stina.

Om nån till äventyrs skulle vilja göra ett Här-är-ditt-liv-program om mig, kan jag lova att vilka pinsamheter jag än minns om mina vänner kommer jag aldrig att berätta om dom i statstelevisionen, eller nån annan television heller för den delen. Bara så ni vet.

Och Stina? Hon kommer aldrig att komma upp ur den grop hon kastade sig ner i. Jag har bara ett ord för folk som häver ur sig sånt om sina vänner (även om händelsen var sann) och det är inte tryckbart här. Jag kan väl säga att det börjar på ap och slutar på skaft, ifall nån undrar. Dessutom är det i det spontana som man visar sitt rätta jag och den här spontaniteten hade vi alla kunnat vara utan. Den avslöjade en människotyp som jag inte gillar och min besvikelse är idag stor över att "igelkotten visade sig vara en rotbortste".