I kväll smäller det!

Vernissage i kväll. Sen har vi två månader på oss att spana in konsten.

För ni tänker väl gå?

Liljevalchs är ett måste. År efter år. Dom år jag av olika anledningar inte besökt Liljevalchs, har sett i backspegeln inte varit några bra år. För mig. Så det törs f-n strunta i att gå dit!

Skrockfull? Jag? Okej då. Men jag gillar verkligen att gå på Vårutställningen, så det är ingen uppoffring precis.

Kanske ses vi där.

Unga konstnärer sökes!

Nästa punkt på Skrapans (fd Skatteskrapan, Götgatan 76, Stockholm) konst och kulturschema är "Pop Up Art Masterpiece". Det är en utställning för unga konstnärer i samarbete med Art Concept Store i syfte att skapa en plattform för unga konstnärer.

Alla unga konstnärer runt om i landet - ta chansen!! Tassa in på http://www.artconceptstore.se/ och anmäl er! Ansökningsperioden är 26 jaunari - 22 februari, inlämning av konstverken sker 20 - 22 februari och dom lyckliga som går vidare får ställa ut 13-29 mars.

Bara att få sitt verk bedömt av Ernst Billgren är ju häftigt. Och lite läskigt.

Själv ska jag till Skrapan ikväll och närvara på vernissagen för Per Josephsons ljuskonstverk. Det ser jag fram emot!

Liiiite stillsamt kul i alla fall - eller?

En man till en annan:
- Och gåsuppfödningen går bra?
-Gäss...

Läkaren till sin manlige patient:
- Och hur har vi det med pinkeriet?
- Strålande.

Skrota landstinget så vi får en värdig sjukvård!

Antalet vårdplatser har halverats under dom senaste 16 åren. Jahapp. Hur skulle det vara om vi ÄNTLIGEN kunde ta och skrota Landstinget och alla dess pärmbärare? Tänk hur jämrans mycket pengar det går åt för att hålla eländet levande? Visserligen blir en massa folk arbetslösa, men å andra sidan får vi en vård som funkar. Som i Frankrike. Som i Spanien. Som i Tyskland. I varje stad där finns ett sjukhus och på varje sjukhus finns det skickliga läkare som kan allt från att ta bort liktornar till att utföra avancerade operationer. Lika duktiga som våra veterinärer faktiskt. Sen finns naturligtvis specialsjukhus som servar större regioner med mer avancerad sjukvård. I vårt landsting finns läkare som är oerhört skickliga när det gäller vänstra handens fingernaglar eller näshålan men inte vet ett skit om kroppen i övrigt. Sorgligt. Sen finns ju såna som MIN läkare - men han är på en privat vårdcentral förstås...

När far min arbetade på ett av våra största sjukhus, såg han hur landstinget formligen slängde pengar i sjön. Han såg hur tjänstemännen blev fartblinda och inte fattade pengars värde. Ett exempel är en skruv till hjärt- och lungmaskinen, en skruv som LIC (Landstingens Inköpscentral) köpte in för 1.500 kr STYCK. Farsan fick spader och fixade exakt samma skruv från ett företag i Uppsala. För 15 kr. Vi snackar 80-tal här, fatta hur mycket pengar femtonhundra var på den tiden! Han såg hur chefsläkare på Vårdcentraler inte hann med några patienter för att dom skulle planera ledigheter och hyra in stafettläkare för att få vården att gå runt. Han såg hur läkarsekreterarna avskedades och läkarna skulle sköta deras jobb också, och hur ännu fler stafettläkare var tvungna att hyras in för att få vården att gå runt. Han såg hur folk INTE röntgades bara för att Vårdcentralerna fått order om att endast röntga i nödfall för att spara 1.500 per röntgen. Han såg hur vårdpersonal stal artiklar från sjukhuset för mångmiljonbelopp varje år och hur facket i skydd av integritetsflum motsatte sig att man kontrollerade personalen när dom gick hem efter arbetspasset.

Sen har vi ju Locum, mitt favorithatobjekt. Dom som bygger om sjukhus till något annat bara för att nåt år senare bygga om husen till sjukhus igen. MINA pengar som slösas bort vänner, och ERA.

Gör kollektivtrafiken gratis, gör sjukvården gratis, gör så att tänderna räknas till kroppen, gör våra landstingsskattepengar till en sjukpeng som vi kan använda bäst vi vill - precis som med skolpengen. Vill vi gå till den privata vården så får vi betala mellanskillnaden, anser vi att den statliga (eller kommunala om man så vill) duger så betalar vi ingenting. Vill vi ha dyrare medicin så betalar vi mellanskillnaden, anser vi att ett billigare alternativ duger så betalar vi ingenting. Se till att det finns sjuksköterskor och vårdpersonal så det räcker till, vårdplatser åt alla som behöver, läkare som inte jobbar ihjäl sig och gör så att våra gamla får använda sin sjukvårdspeng till jysst äldreboende så dom får en värdig avslutning på sina liv.

Obama hit och Obama dit. Vad är det för fel på President Obama?

Varför säger/skriver inte reportrarna president Obama? Är det för att han är färgad och därför inte är värd den respekten? Eller är det för att man vill visa sig open minded och utan fördomar och låtsas vara lite tjenis penis med honom?

Det retar mig något oerhört och jag tycker det är oförskämt att bara säga Obama eller Barack Obama i stället för PRESIDENT Obama. Han förtjänar samma respekt som USA:s tidigare presidenter. Är jag ensam om att tycka det?

FESTEN av Niki loong © Niki Loong

Jag kände mig rastlös och lite orolig och utan att jag förstod hur, befann jag mig plötsligt på en fest. Kvinnorna omkring mig var klädda i vackra klänningar och deras hår glänste i fantastiska håruppsättningar. Männen var mer ledigt klädda, men verkade ändå ha ansträngt sig att se så bra ut som möjligt. I bakgrunden hördes glad och medryckande musik och runt om mig sorlade och skrattade festdeltagarna. Man skålade, skrattade och verkade verkligen njuta av tillvaron.

Märkligt nog kände jag mig inte ensam, fast jag inte kände en enda en. Min blick svepte över så många av de festklädda som möjligt och jag började oroligt skruva på mig. Jag var ju inte lika fint klädd som de andra kvinnorna. Tänk om jag skulle bli utkastad… Just som den tanken for igenom min hjärna, såg jag honom. Han stod som en lysande självklar mittpunkt i en halvcirkel av leende och lyssnande människor och verkade trivas som fisken i vattnet.
Först blev jag glad, nästan överväldigad över att få se honom igen. Han log mot mig och hans underbara nästan lockiga ögonfransar så när hypnotiserade mig. Då såg jag att han rökte. Med bestämda steg banade jag mig väg fram till honom. Folket väjde mjukt undan vartefter jag klampade fram. Anders. Anders som i maj året innan avlidit med min röda ros i famnen. Älskade Anders som jag hälsat på på Huddinge sjukhus där han omväxlande i rökrummet och i sängen väntade på att få dö. När jag var framme skällde jag ut honom. I stället för att omfamna honom, så som jag längtat efter att få göra skällde jag ut honom. Vad tänkte jag på?

”Vad tusan håller du på med? Står du här och röker? Du dog ju för fan i lungcancer, hur kan du vara så DUM så du fortsätter röka?”

Anders la en hand på min arm och log. ”Här kan jag röka så mycket jag vill”, svarade han och blinkade mot mig så jag blev knäsvag. ”Ta det lugnt lilla kusinen, ta det lugnt.” Han vinkade åt någon bakom mig och jag vände mig om för att se åt vem. Mormor?
Lika ung som när jag var liten, lika pigg i ögonen som när hon berättade någon spännande historia för mig, lika välklädd som alltid stod hon där och drog in mig i sin kärlek.

Jag var lycklig och festen sorlade och brusade runt omkring oss. Jag höll i dem, kramade dem och kände deras hår mot min hud, anade deras olika dofter.

Plötsligt tog Anders tag i mig och sa åt mig att skynda mig hem. ”Du hör inte hemma här Niki. Inte än.” Mormor höll med. Även min farmor, som nu kommit fram, höll leende med Anders att det nog var dags för mig att gå. Då såg jag. Anders hand på min arm var i svartvitt, alla festdeltagarna var plötsligt i svartvitt medan jag själv var i färg. Samtidigt som jag upptäckte det drogs jag bakåt, bort från festen. Musiken blev allt svagare, Anders allt mindre för att plötsligt försvinna i ett myller av människor. Allt blev svart som om en dörr stängts.

Omedelbart därefter vaknade jag i min säng med känslan av att Anders hand om min arm ännu inte släppt taget. Leende och lycklig men fortfarande förbaskad på honom och förvånad över att ha träffat mina älsklingar. En dröm? Nej. Jag vet att jag var där. Jag VET att jag såg festen och kände den härliga stämningen. Jag är övertygad om att jag hörde musiken och träffade min älskade kusin Anders, världens bästa mormor och min stundtals ganska hetsigt elaka men ändå häftiga farmor. Och jag kommer aldrig att glömma det så länge jag lever i detta livet!

Varför kom jag att tänka på detta just nu? Jo, jag såg Cornelis Vreeswijk och kände igen Anders ögonfransar. Såg Anders händer smeka gitarren, hörde honom sjunga. Världens bästa Anders min fina älskade kusin som gick över till andra sidan i maj 1995.

Och här är jag tillbaka och gnäller av bara DEN

Lisa Marklund: Be inte om ursäkt! Vi som skriver VET att man ibland måste frisera verkligheten för att inte branda den man skriver om. Monica Antonsson borde faktiskt också veta det. Att det inte står "Baserad på en sann historia" har aldrig gjort mig något. Jag har förmågan att FÖRSTÅ att man måste ändra här och där för att skydda kvinnan i fråga.

Försäkringskassan: Jag känner en man som blev uttagen till Robinson förra gången det sändes. Han var klar för ön när han plötsligt kom på att han inte kunde ställa upp. Varför? Han har sjukpension för dålig rygg - bland annat. Det finns många kräk här ibland oss och det svider att vi försörjer dom... Sen känner jag en kvinna som är förbannat sjuk i MS medan er så kallade förtroendeläkare (undrar vems förtroende han har - uppenbart inte den sjukas i alla fall) anser henne vara fullt frisk. Tycks som om ni borde omprioritera liiiite i era rutiner och ert tänk.

Guldbaggegalan: OK, jag säger det nu och menar det av hela mitt hjärta - De ofrivilliga borde ha fått ett par baggar. Kanske är det en generationsfråga, men jag är en snartsextitaggare som ändå tycker den filmen är en höjdare. Persbrandt i all ära, men låter han inte exakt likadan vad eller vem han än gestaltar? Ärligt?

Johan Wester och Anne Lundberg: Go for it! Jag har alltid gillat er och att se er tillsammans får mitt gamla hjärta att dansa av glädje.

Morgan Alling: är det verkligen du som är min vän på FaceBook? Eller är det Leif Landén (berinders betraktelser på blogspot) som låtsas vara du? Anledningen till att jag undrar är att det på FB (i ditt namn) skrevs att du skrev den första kommentaren i David Batras "come back"blogginlägg. Och det gjorde du uppenbarligen inte... Jag skrev för övrigt den andra. Eller är det du som är ohlsson.15, den där som inte har en blogg ens? Den som kommenterade i årets första inlägg? Fånigt i så fall att inte kommentera som dig själv, tycker tanten. Meddela mig hur det ligger till, tack. Har redan råkat ut för en falsk vän på FB och vill inte vara där igen.

Expressen: Jag är så jämrans trött på att ni tagit bort seriesidan och ersatt den med pinsamt urusla historier i början av tidningen. Har ni så dålig ekonomi att ni inte har RÅD med serier?

Aftonbladet: Heder åt er som ännu har kvar seriesidan! Jätteheder!!

Gaza: Jag lider med er civilbefolkning. Just nu och just här vill jag inte prata politik, men jag kan säga så mycket som att om jag varit tvungen att flytta från mitt hem för att en märklig omröstning plötsligt bestämt att min egendom inte var min längre, då skulle jag ta mig fan bli terrorist och jag skulle uppfostra mina barn till att bli det och hoppas att deras barn skulle bli det - ända tills vi fick vår egendom tillbaka. Punkt.

Kulturutredningen: Att slå ihop Kungliga Biblioteket med Riksarkivet är nog inte så genomtänkt och smart som det kan verka vid första anblicken. Det är mer logiskt att slå ihop Rapport och Aktuellt. Där behandlas ju SAMMA nyheter på SAMMA dag, ett helsikes slöseri med skattemedel. Tycker jag.

SVEA (förening för svenska kvinnor boende utomlands): Idag träffade jag en av era medlemmar. Vilken kvinna! Jag blev nästan kär. Engström heter hon och bor praktiskt taget granne med mig här på Söder. Britt-Marie (tror jag). Är ni som hon allihopa så röstar jag på er i nästa val. Om ni bildar något parti, that is. Denna kvinna skulle kunna förvandla vatten till vin och försätta berg. Jisses!