Och idolen föll ner från piedistalen...

Jag har alltid gillat Stina Lundberg. Gillat hennes lite ödmjuka stil och hennes intervjuer. Kort sagt har jag nog gillat allt med henne. Tills i lördags. När hennes barndomskamrater satt i publiken var det första hon sa "bajsEva". Man kunde se att denna lilla söta Eva kämpade med leendet. HUR i hela friden kan man slänga ur sig sånt? Genera en barndomsvän inför hela svenska folket? HUR f-n är man funtad då? Sköter man sig själv och skiter i andra? Inte vet jag, men jämrans besviken blev jag på henne - Stina.

Om nån till äventyrs skulle vilja göra ett Här-är-ditt-liv-program om mig, kan jag lova att vilka pinsamheter jag än minns om mina vänner kommer jag aldrig att berätta om dom i statstelevisionen, eller nån annan television heller för den delen. Bara så ni vet.

Och Stina? Hon kommer aldrig att komma upp ur den grop hon kastade sig ner i. Jag har bara ett ord för folk som häver ur sig sånt om sina vänner (även om händelsen var sann) och det är inte tryckbart här. Jag kan väl säga att det börjar på ap och slutar på skaft, ifall nån undrar. Dessutom är det i det spontana som man visar sitt rätta jag och den här spontaniteten hade vi alla kunnat vara utan. Den avslöjade en människotyp som jag inte gillar och min besvikelse är idag stor över att "igelkotten visade sig vara en rotbortste".