Mytomani är en sjukdom det talas alldeles för lite om

Man kan undra vilken färg hon har på sin himmel. Är den polkarandig? Chokladbrun? Eller helt vanligt himmelsfärgad, precis som den är för alla oss andra? Det är många år sen jag hörde ifrån henne nu. Som tur är. Under ett par år ilade det till i mig av obehag när telefonen ringde. Tänk om det var HON? När sen åren gick började jag känna mig trygg. Hon hade hittat andra att ljuga för. Hon hade bytt ut sin bekantskapskrets sisådär vart tredje år. Längre stod ingen ut, ingen som inte var likadan som hon that is. När det brände under fötterna flyttade hon. Lever man som sjukpensionär är det lätt att glida runt i landet.

Strax före sommaren ringde hon. Jag var helt oförberedd, trodde verkligen jag hade blivit av med henne för gott. En stark olustkänsla spred sig uppför ryggraden och jag kom på mig med att fråga henne varför hon ringde nu, efter alla dessa år. "För att jag har saknat dig Niki." Sure. Så det var inte för att hon inte hade några vänner kvar och tänkte sig att liksom börja om från början med oss hon hade för länge sen? "Vad menar du?" Tja, typ att du ljuger dig blå och att ingen till slut står ut med dig. "Fy så oförskämt, är det så du ser mig?" Ja, det var det ju. "Har du inte saknat mig då?" Nej, det hade jag inte. Inte det minsta. Hur fick du tag i mig? "Jag ringde dina föräldrar." Jaha, borde jag ju fattat. "Träffar du fortfarande Marie?" Naturligtvis gör jag det. Vi har varit bästa vänner sen 1956 och har ingen anledning att ändra på det. "Hur lyckas ni?" Vi är ärliga. Klick. Hon la på luren.

Nu kollar jag vem som ringer innan jag svarar. Känner jag inte igen numret, så bryr jag mig inte om att svara. Ändå lyckades hon nästla sig in. Genom att få fram makens nummer.

Nu var hon andfådd och lät som om hon sprungit. Hon var på KS, skulle opereras för bröstcancer och ville prata med mig innan hon sövdes. Jag undrade varför, tänkte att hon kanske skulle be om ursäkt för alla lögner hon hasplat ur sig genom åren. För alla gånger jag åkt hem till henne när hon hysteriskt skrikande ringt och bett mig rädda henne från allt från inbrottstjuvar till våldtäktsmän och mördare. För alla gånger hon lånat pengar för att hon blivit väskryckt eller rånad. För alla gånger hon oroat mig med sina sjukdomar och alla operationer som i sista sekunden mystiskt blivit uppskjutna och sedan aldrig ägt rum - utan att hon blivit sjukare eller dött för det. Men nej, hon tänkte inte be om ursäkt, hon ville att jag skulle ta hand om hennes katt om hon dog under operationen. Jag lovade att göra det, viss om att operationen alldeles säkert skulle skjutas upp.

Det gjorde den. Och min dödssjuka, svårt reumatiska (höfterna), skoliossjuka, astmatiska, cancersjuka (bröst, urinblåsa, hud) är redan ute och dansar igen. Såsom hon gjort ett par tre gånger i veckan under alla år. Hon har aldrig pengar men är alltid ute i svängen. Hon har pension men är friskare än dom flesta jag känner. Då slår det mig. Hon har inte sjukpension för sina fysiska defekter. Hon har det för sin psykiska. Och genast blev det lättare att stå ut med henne. Hon är sjuk, allvarligt sjuk mellan öronen. Nästa gång hon ringer kommer jag inte att få hjärtklappning av obehag, jag kommer att lugnt lyssna till hennes lögner och sedan vänligt avsluta samtalet. Och innerligt hoppas att det hon sagt som vanligt var ljug och att jag genom att ignorera henne inte utsatte henne för livsfara...