Romanfigurerna lever sitt eget liv

Nu börjar den nya romanen ta form. Men som så många gånger förr uppför sig inte romanfigurerna så som jag hade tänkt mig. Särskilt inte Mademoiselle Simonette de Braque. Hon har tagit sig för att göra sådant som jag inte alls hade godkänt om hon ansökt om det tidigare. Nu klampar hon runt och ställer till det för både mig och sina romanvänner, men jag låter henne hållas ett tag till. Om jag märker att hon flipprar ut totalt får jag väl leka Gud och dra tillbaka henne till den synopsis jag hade bestämt mig för att följa.

Detta med att leka Gud är ganska skoj. Nej, fel. Det är jätteskoj. Om man som jag är en fattig kulturarbetare som gnetar på allt vad kroppen orkar för att få hjulen att snurra och den ynkliga lönen att räcka till, så känns det häftigt att kunna påverka någonting. Om det sedan är romanfigurer spelar ingen roll. Det är ändå jag som bestämmer. Nåja, utom över Mlle Simonette de Braque då...