En lördag i tantens liv

Igår, efter att vi gjort våra vanliga inköp i Söderhallen, tog vi ytterligare en sväng på byn. Efter en stund stötte vi på Medis ihop med gamla vänner och deras barnbarn och slog följe till julmarknaden i Hovstallarna. Vi gick hela vägen utmed Skeppsbron och det blåste snålt om öronen på oss. Och vi som bara tänkt ta en sväng till Sofo för en fika.

Det kostade 60 kronor för att komma in och jag kan konstatera att det var det inte värt. Det fanns bara två saker som inte var som allt annat på en julmarknad här i stan. Skinntavlor av Madeleine Swanström och sammansmälta glasplattor i fräcka färger av en man vars visitkort jag aldrig fick. Julgransutställningen för all del, den var spektakulär och annorlunda. Det var en trevlig dag som avslutades med fika, där jag satt intill den där unga snygga tjejen som är hovreporter på VeckoJournalen (tror jag).

Maken och jag promenerade till Kungsan där vi kollade in den alldeles gratis julmarknaden, som var precis lika trivsam som Hovstallarnas. Vi spanade även in alla glada som trängdes på skridskobanan och vi värmde händerna över en av alla de eldar som fanns för oss frusna.

Fyra timmar senare var vi hemma igen. Trötta, med en lätt air av brandrök i kläderna och hungriga av bara den. Då gjorde maken lutfisk och vi satte i oss alltihopa.

Framåt natten blev det ett förskräckligt liv ute på gatan och nyfikna som vi är tassade vi ut på balkongen och spanade. 5 polisbilar stod utanför Södra station och det kryllade av snutar. Maken såg nån kuta iväg bortåt Fatbursgatan mot Timmermansgatan och hur en snut gjorde ett lamt försök att hinna ikapp. Det är ingen stake i snutarna nu för tiden. Skrika kan dom för alldel, men springa ikapp buset klarar dom inte. Det har vi sett ett flertal gånger. Ynkligt, men tur för buset.

Att bevaka sina pengar är viktigare än allt annat - eller?

Åldringarna lever i misär, mitt bland personalen på äldreboendet. Folk blir sjuka av multiresistenta bakterier, bakterier som växer och mår gott på våra skitiga sjukhus. Med mera, med mera.

Pengar är viktigare än människor - i alla lägen. Så har det varit här i landet dom senaste typ 25 åren. Det började ungefär samtidigt som direktörerna började se sig om efter nåt land där dirrarna tjänade mer och sen stampa med lilla lackskoförsedda fossingen i marmorgolvet och kräva lika mycket. Buuuhäääbuuuhuäää, Pierre tjänar mer än jag och ändå är vi chef för likadana bolag. Jisses. Betänk att vi i detta landet har färre invånare än en rejäl storstad och sätt rubbet i propoprtion till det, tack! Om inte näringslivets toppar samt styrelseledamöter mjölkat ut allt dom kunnat ur företag, privata som offentliga, så skulle vi ha en helt annan sits här i landet idag. Basta.

Vinter i paradiset...

...heter en av Ulf Lundells romaner. Den är klart läsvärd. Vinter är det här också, i mitt paradis Södermalm. I morse tog jag en promenad i snöstormen, pulsade fram på trottoarerna med snö till anklarna. Härligt!

Nu skiner solen, det är fortfarande minusgrader och på trottoarerna pulsar föräldrar med telningarna efter sig på pulkor. Bussarna smyger fram och hela stan är både ljusare och tystare.

Jag träffade Suzanne Osten idag :D

Just som jag skulle gå hem för dagen kom hon in i foajén. Mästerregissören i egen hög person. Fast jag egentligen kände det lite småfjantigt, var jag tvungen att gå fram och tacka för den formidabla uppsättning hon gjort av Glada Änkan.

Suzanne blev glad och jag blev glad för att jag tordes tassa fram. Men SÅ modig var jag inte, så jag bad om att få intervjua henne för min hemsida. Jisses vad beige! Här hade jag chansen, men tog jag den? Nähä då. Och chansen kanske aldrig kommer tillbaka. Jisses igen.

Förlamade hundar och trötta väskor

Här i stan finns det många förlamade hundar. Dom kan inte gå utan måste bäras under mattes arm eller i en väska. Tur att dom alltid är små som katter, det kan ju bli liiite tungt annars ;)

Här i stan finns även förvånansvärt många trötta väskor som måste vila på sätet bredvid sin ägarinna. Både på buss och t-bana ser man dom. Så trötta att dom inte kan stå på golvet eller sitta i ägarinnans knä. Unga pojkarnas tunga sportväskor däremot är aldrig trötta, hur mycket dom än rusat runt på stan. Dom kan ligga på golvet eller tunga hänga på axlarna. Men aldrig att dom måste vila sig på sätet bredvid honom. Inte ens när det är nästan tomt i vagnen/bussen.

För övrigt är himlen blå, det är nån grad kallt, solen segar sig upp bakom Haglunds Pinne och alldels underbart!

Se Robert Klåvus böcker växa fram på nätet!

Robert Klåvus är en mångsidig man. Surfa in på hans hemsida och njut av allt som finns att läsa där. "Tio ock en droppe af gyllne sken" är titeln på den fantasyberättelse, den saga, som nu läggs ut kapitel för kapitel. Läs och njut!
Snart kommer även "Blå tårar" att finnas tillgängligt för oss lystna läsare!

http://www.robertklavus.se

Suzanne Osten - I love you!

Jag har ibland tyckt att dina tolkningar varit knepiga. Jag har ibland inte alls tyckt som du. Men NU!!! Ikväll såg jag Glada Änkan på Folkoperan och det var alldeles underbart. För hundra år sedan såg jag operetten på Oscars, och det var en operett som man är van att se dom. Bra och lekfull men ändå platt på något vis (fast Jan Malmsjö låg och sprattlade under ridån när den gått ner för sista gången).

Din tolkning är fantastisk. Detta kärleksfulla lustmord på en klassisk operett fyller mig med en glädje jag inte känt på länge. Jag ska smälta alla intryck och återkomma om en vecka eller två. Tack snälla Suzanne - och alla fantastiska aktörer - för en alldeles underbart spektakulär föreställning!!!!! Tack även för den formidabla underhållningen i paus (balkongfoajén), det var precis sånt som jag älskar. Happening när det är som bäst!

Jag längtar efter att få måla igen!

Jag längtar efter att få måla igen. Så fort jag får ihop pengar ska jag köpa dukar, nya penslar samt färger och ett par spackelspadar. Även om höstens utställning blev inställd (för att jag inte har råd med gallerihyran) finns ju inom mig behovet att måla.

Det är när jag målar jag är lycklig på riktigt! Det är när jag står med färg på händerna och i ansiktet (blir så när jag har bort nån bångstyrig hårtest) och attackerar duken med färg genom att använda penslar, trasor, svampar, palettkniv och spackelspade som jag känner mig hel. Då landar jag på något märkligt sätt. Då glömmer jag värken och annat elände. Då bara finns jag och jag känner mig som en del av något större.

Synd att det är en dyr hobby. Synd att jag egentligen inte har råd att ha en dyr hobby.

Svårt att tro att inte tid existerar

När jag ser på gamla foton häpnar jag över hur smal och vacker jag har varit. När jag har roligt flyger tiden iväg och när jag har det tråkigt segar den sig fram. Som för att jävlas och låta mig ha roligt så kort stund som möjligt och tråkigt liiite längre. Hur kan man påstå att tiden inte finns, att den skapats av oss människor? Einstein var ju en klok man och han räknade ut att all tid är nu. Jaha? Jag kan om jag funderar en stund köpa tanken. Men hur tusan kommer det sig då att jag under den här tiden som inte finns hunnit ändra mig så mycket? Det finns folk som blivit tokiga av att tänka på detta, så jag lägger av nu ;)

Ytterligare en anledning att inte gilla Lidl

Gammal mat, alltså sån där datummärkningen gått ut, har tidigare slängts i en container bakom butiken i Solna. Efter att ha fått nerskräpat p g a att hemlösa rotat runt efter något att äta, beslutade man sig för att ta i med hårdhandskarna. Man hällde frätande vätska över maten. Himla piffigt. Maten blev garanterat oätlig och dom stackars hemlösa svedde sina klåfingrar.

Nu har man pudlat sig och låser i stället in maten i låsbara containrar. Varför inte i stället GE maten till nån frivilligorganisation som kan laga till den och servera dom hemlösa lite varm mat? Är det fult att vara generös? Känns det bra att kunna spänna musklerna och visa att här minsann ska ingen komma och sätta tänderna i sånt som vi i alla fall kasserat? Jisses. (Bilden är tagen från users.skynet.be)

Stjärnfall

Just nu sjuk och ynklig (stackars mig), men solen skiner och i kväll hoppas jag kunna se det där meteoritregnet som ska falla över oss. Jag gillar stjärnfall och just nu är utsikterna goda inför kvällens himlashow.

Bilden är i vanliga fall animerad, men här på bloggen funkar inte finesserna, så man får föreställa sig att fönstret öppnas och en stjärna faller... jämrans beige men jag kan inget göra åt eländet :(

Mitt yngsta charmtroll

Vi har varit på dop igen. I början av oktober döptes lilla nya barnbarnet. Jag brukar inte lägga ut bilder på familjen, men kunde helt enkelt inte låta bli den här gången. Så, här är en stolt mormor och hennes yngsta gullunge (foto Julia Bengtsson)!