Migrationsverket och mysteriet med dom försvunna personnumren

Nån smartskalle på Migrationsverket kom på vad man skulle göra med alla invandrare som inte har en susning om när dom är födda. På vintern eller på sommaren vet dom, men sånt räcker ju inte här i landet. Aha! Vi låter alla få samma födelsedag, tänkte Migrationsverket. Ganska snart förstod man att det var en dum idé så man gjorde en födelsedag till, den 1 juli, och spred ut gracerna. Ändå räckte inte personnumren till. Dom tog helt enkelt slut, dom där fyra sista siffrorna. Vad göra? Låta nån bli född den 2 januari, nån den 3 januari och så vidare? Nähä då. Man beslutar att ALLA personnummer ska lottas ut! Även våra nyfödda barns.

Snart kan man alltså inte se på personnumret när en person är född. Det blir lite som det amerikanska socialförsäkringsnumret. Fånigt. Men en aning bra ändå, för då blir det genast liiite svårare att ta reda på ALLT om en person på nån timme.

Ett par underbara ögonblick

Ibland händer det märkliga saker. Nej, förrexten, ofta händer det märkliga saker. Eller, det är väl inte märkliga saker egentligen, men jag vill gärna tro det för att det är så osannolikt att dom överhuvud taget händer. Ibland tror jag att det är en mening med allt. Gissa om jag undrar över meningen med detta:

En mycket kär vän till mig, Elisabeth Lannge, var för många år sedan med om en omtumlande upplevelse. Hon såg för sin inre syn hur ett stort öga täckte hela himlen och hur ögat tittade på henne. Känslan ögat gav henne var mäktig och hon förstod instinktivt att det hon såg var Det allseende ögat. (Hon skriver om det på sid 36 i boken som kom ut i maj i år.)

För ungefär lika många år sedan var jag med om samma sak. Det var en kylig höstkväll, stjärnorna glittrade och rätt som det var täckte ett stort öga hela himlavalvet. Ögat såg på mig och jag fylldes av lycka och en insikt som tar för lång tid att förklara här. Det var Guds öga, Det allseende ögat, som av någon anledning tyckte jag var värdig att beskådas och upplysas. Jag har aldrig kunnat glömma denna händelse och runt 2005 gjorde jag en målning ur minnet.

Strax därpå träffade jag Elisabeth för första gången och jag kände instinktivt att tavlan var ämnad åt henne. Det tog dock ett par år innan jag fick tummen ur. I mars i år fick hon tavlan. Jag tänkte förklara för henne hela historien om ögat, men kom av mig när hon såg på mig med tårfyllda ögon och frågade om jag också sett. Sen stod vi där med ståpäls och snörvlade. Aldrig nånsin har jag hört talas om att nån mer än jag sett detta enorma öga! By the way, tavlan heter The All Seeing Eye.

Mina flickor har fått nytt hem

Ja inte dottern och barnbarnen alltså utan mina tavelflickor. Snart flyttar dom till Tideliusgatan. Inte så särskilt långt alltså. Tur att dom håller sig kvar på Södermalm...

Dom är glada över att inte behöva dela på sig och glad är även jag!