Stockholm i mitt hjärta!

Här har vi haft strålande vackert väder nästan hela dagen. Jag har tagit en promenad från mitt Södermalm in till Hötorget och köpt mig en lilaskimrande bit oxfilé (i Hallen) samt ett gäng blommor på torget. Dom dumpar blommorna runt fyrasnåret så jag fick en hel drös tulpaner och ranunkler för nästan ingenting.

När jag promenerar genom min stad känner jag en sorts mäktig kärlek till varenda hus och plats. Jag får nästan ångest när jag tänker på hur vi var på väg att överge detta vackra för att flytta till Göteborg. Det hade varit förskräckligt. Inget Medis, ingen Hötorgshall, ingen Östermalmshall, inget Södermalm (och hur ska jag klara mig utan det?), inget Vasastan, inget Kungsholmen, inget stadshus, ingen Riddarfjärd, inget Smedsuddsbadet, inget Långholmen, ingen skärgård värd namnet, inget... ja ni fattar. Jag älskar ALLT här i min stad. Göteborg är fint, men det är egentligen bara Liseberg som är bättre än nåt här (läs sunkiga Gröna Lund). Och till Liseberg kan man ju åka då och då - ändå.

Men så är det ju detta med barnbarnen, som snart är tre. Dom bor där nere precis innanför Marstrand. Sånt drar. Men nästan alltid när jag är där blir jag mobbad av nån inföding, får höra att jag kommer från Fjollträsk, att jag inte är riktigt hundra och annat nedlåtande - så uppför vi oss stockholmare aldrig mot utbölingar. Det är sånt som får en att känna viss aversion mot Götet och orterna däromkring. Tyvärr. Att dom har komplex är inte mitt fel, men det är jag som blir drabbad. Fjantigt är det av dom och jämrans beige.

Tittar ut genom ateljéfönstret och ser att nån har fest i Haglunds pinne. Alla lamporna lyser högst upp i tornet och det är väldigt vackert. Tror jag ska ta en promenad till Medis innan jag knyter mig för natten.

Tiden rinner iväg fortare än jag hinner med

Jaha, så är det 41 dagar kvar till nästa vernissage.

Jobbet tar sin tid, sjukgympan tar sin, John Blund vill ha extra mycket när lederna värker. Och inspirationan håller på att spränga skallen i bitar.

Påsken går bort, för då ska vi till dottern på västkusten. 10-14 april går bort, för då ska jag till Malmö och heja fram the Wives till seger i rockfinalen som går av stapeln på Debaser på torsdagen. 10 dagar.

31 kvar för att måla. Av dom är 19 arbetsdagar och går alltså bort. Återstår 12 dagar. Mina lediga måndagar går till sjukgympa och tvättstuga. Återstår 7 dagar. Det blir inget åka till landet förrän till Valborg, den saken är klar!

Om jag inte lyckas hitta nåt sätt att stanna tiden förstås! I så fall kan jag ju måla i lugn och ro och sen knäppa igång tiden igen lagom till vernissagen!

Idag har jag blivit intervjuad

En ung man, Jesper Huor, gör en radiodokumentär om stölderna på bl a Kungliga Biblioteket och Carolina Rediviva. Han fokuserar på gärningsmannen. På något sätt (Anders Björnsson) har han fått reda på att jag har skrivit om detta och att jag gjorde det långt innan man hade någon misstänkt. Han vill nu intervjua mig för att få reda på vad jag kände när verkligheten kom ikapp dikten. Hur jag reagerade.

Jag har förträngt det där. Den krypande, otäcka känslan när en gärningsman häktades och han visade sig nästan på pricken stämma överens med den gärningsman jag fabulerade fram ett år tidigare. Den förlamande skräck jag kände när jag vaknade till nyheten om att en lägenhet sprängts på Surbrunnsgatan i Stockholm. Hur min "lektör" Rolf Linde (som läste boken när den var klar julen 2003) vartefter sanningen kom ikapp allt blekare kom till mig med rapporter. Nu kom allt detta tillbaka och jag hade svårt att inte skaka när jag berättade för Jesper om boken och hur jag satt vid datorn och ljög fram min gärningsman.

Efter detta har jag egentligen inte skrivit någonting. Jag har börjat på olika böcker men lagt ner efter ett par sidor. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Tänk om verkligheten härmar dikten, igen... Kanske är det säkrast att jag målar.

Den förbenade vintern håller i sig / Niki

Det var 15-20 cm snö på landet. Vägen in till stugan var hur vintrig som helst. Isch. Men en sak var bra, det var inget pollen i luften. Jag har ju börjar vänja mig vid våren, har ju till och med fått vårkänslor till och från och så har kung Bore MAGE att slå tillbaka - just som man fått vittring på värmen. I slänten utanför Willys i Norrtälje växte hundratals tussilago och min vittring blev allt starkare. Men som sagt, Efter Älmsta var jag tillbaka i verkligheten. Förbenat också.

Nästa utställning närmar sig med stormsteg / Niki

Fredagen den 25 april bär det sta igen. Det har redan börjat pirra i magen av oro och förväntan. Att ställa ut sina målningar är lite som att fläka sig ut och in samtidigt som man springer Kungsgatan fram och tillbaka helt naken. Läskigt är bara förnamnet. Inför varje utställning går jag till pantbanken med mina juveler (låter det!) för att få ihop till gallerihyran som brukar ligga på 6.000 kronor, vernissagekort som kostar cirka 1.500 kr samt dukar och färger för tusentals kronor. Sen målar jag för brinnande livet och kämpar för att tänka bort den där klumpen av oro som envisas med att värka mitt i magen.

När jag målar är jag som lyckligast. Värken brukar hålla sig borta då, men kommer tillbaka med förnyad kraft efter nån timme. När jag målar är jag ett med mig själv på ett sätt jag aldrig är annars. Det är lite som när Susanna Kallur springer häcklopp och låter häckjävulen ta över. Jag låter målarjävulen ta över och följer bara med. En underbar känsla som rekommenderas å det varmaste!