| Signad
juletid
Det hade
väl varit så här ända sedan han dog,
men hon hade varje år lika svårt att vänja
sig. När barnen var små och livet var hektiskt
och fartfyllt, då hade det varit annorlunda. Hennes
föräldrar hade varit i livet och hennes syster.
Allt var roligare då, allt hade haft en mening. Men
nu… Hon såg sig omkring i rummet. Det enda som
fanns kvar var fotografierna, inramade och som i giv akt stod
de uppradade på byråer och i bokhyllan. Sonen
som liten, dottern som konfirmand, maken som student, mammas
och pappas bröllopsfoto, systern med första barnet.
Hon själv med studentmössan käckt på
svaj, barnbarnen i hennes knä. Man får leva i minnena,
tänkte hon, och insåg att hon ju i alla fall hade
minnen att leva på. Glada minnen. Lyckliga minnen. En
lycka bara det, konstaterade hon vemodigt och sträckte
sig efter högen med julkort.
Som vanligt började hon på A i adressboken. Sakta
sökte hennes blick sig sidan ner. De där har inte
hört av sig på flera år, inte sedan han dog,
så nu slutar jag skicka till dem. De där har heller
inte hört av sig på väldigt länge, trots
att jag ringer emellanåt för att höra hur
det har det. Det var så det var. Hon hörde av sig
men de ringde aldrig tillbaka. Hon bjöd på middagar
men de tackade alltid nej och de bjöd aldrig tillbaka.
Fingret sökte sig neråt. Förr, när det
begav sig, skickade hon nästan åttio julkort. Han
hade skrattat åt henne men samtidigt verkade han tycka
om det. Varje dag hade det ramlat in kort och om de hade varit
ett bevis på rikedom och vänskap, så hade
hon nu varit en av de rikaste. Hon skrev. Det gick fort numera.
Bara sitt namn under, så var det klart. Annat än
förr när hennes namn skulle stå. Och hans.
Och barnens och hundarnas. Hon hade snart gått igenom
adressboken från pärm till pärm.
Jaha, då var det klart för denna gången.
Det blev åtta kort. Åtta ynka kort. Till barnen,
till barnbarnen och syskonbarnen. Till bästa väninnan
och till hans brorsbarn. Åtta. Aldrig hade hon väl
trott att det skulle bli så fattigt på vänner
i hennes liv. Paketet hon köpt innehöll tio julkort
med kuvert och hon tänkte minsann inte spara några
till nästa år. Vem vet om man lever då? Två
till att skriva alltså. Hon gick igenom adressboken
igen fast besluten att inte skriva till någon som inte
hört av sig till henne under det gångna året.
Under G hittade hon ett par som i och för sig inte hört
av sig men som i alla fall skickat julkort. Hon skickade till
dem. Under V likadant. Så, nu var alla tio skrivna.
Tio små julkort.
Så många får jag aldrig tillbaka, tänkte
hon. Hans och hennes syskonbarn skriver aldrig. Barnbarnen
kommer ihåg ibland och ibland inte. Barnen skriver alltid.
Väninnan likaså. Det blir väl i bästa
fall fem som dimper ner i brevlådan, tänkte hon.
Det är i alla fall något. Man skriver ju inte för
att få tillbaka, men skriver ju för att visa att
man bryr sig om. Kanske var det den tanken som fick henne
att börja gråta. Jag bryr mig ju om men varför
bryr sig ingen om mig?
Som så många gånger förr sedan han
dog, somnade hon i soffan med ett halvdrucket glas sherry
bredvid sig på bordet. Telefonen hade inte ringt på
hela dagen och hon hade bara varit utanför dörren
för att posta julkorten och köpa sig lite ost.
Några
dagar senare kom det första julkortet. Det gladde henne
att det kom från ett av syskonbarnen och hon tejpade
upp det på kylskåpsdörren. Snart fick det
sällskap av fler. Från barnen och barnbarnen. Från
väninnan. Och från en man. Han under G. Han hade
skrivit hela baksidan full och hon läste om och om igen.
Änkeman. Ensam. Vännerna hade aldrig tid. Hon kände
igen det. Precis så var det. När man behövde
vännerna som mest, så vände de en ryggen.
Kanske för att man inte var rolig längre, kanske
för att de inte visste hur de skulle hantera sorgen.
Hennes sorg. Kanske för att det inte längre blev
jämna par vid bjudningarna. I början ringde hon
runt men vartefter hon inte fick några besök eller
påringningar, slutade hon höra av sig. Man vill
ju inte tjata och vänner ska man ju inte behöva
tigga och be om att få träffa. Riktiga vänner
finns alltid kvar. Som väninnan. Hon hade alltid funnits
där, i vått som torrt. Hon läste kortet gång
på gång. Satte upp det bland de andra på
kylskåpsdörren, tog ner det och läste det
igen. Tänk om hon skulle våga sig på att
ringa?
Han kom
med en chokladask och en amaryllis. I hans ögon kunde
hon se att han varit lika ensam som hon. Att han kände
sig lika övergiven och lurad av livet, som hon gjorde.
Och att han hade lika många kära minnen, som hon
hade. Två liv, ganska lika men ändå så
olika. De konverserade artigt. Först. Lite senare pratade
de minnen och till och med skrattade då och då,
när de mindes olika episoder ur det gemensamma sällskapslivet.
Till kaffet och likören ändrades samtalstonen. Rösterna
blev djupare och orden allvarligare. De pratade om sorgen
och ensamheten. Ögonen tårades men de fortsatte
prata. Hon tog hans hand och värmen i hennes ögon
fångade in honom.
Tänk
att få bli del av ett par igen, tänkte hon och
förvånades över att hon kunde tänka så.
Hon som hade älskat maken så, hur kunde hon nu
vilja vara nära en annan man? Hon förstod inte.
Hon ville inte förstå. Ensamheten hade varit tung
att bära. Tråkig och tung.
- Det har varit tungt, sa han och hon förstod helt och
fullt.
- Livet är inte till för att levas i ensamhet, svarade
hon och förvånades över att orden kom ur hennes
mun.
Han såg hennes förvåning över de uttalade
orden och skrattade till. Ett befriande skratt som smittade
av sig på henne.
Han kom med en chokladask och en amaryllis och han gick aldrig
hem igen.
| 