|
| Gränsfall
Jag hade
varit borta länge, sedan ungdomen faktiskt, och jag hade
hört att stora förändringar hade skett i mitt
gamla hemland. Att de var så här stora hade jag
dock inte kunnat föreställa mig. Inte ens i min
livligaste fantasi. Under de gångna åren hade
mitt yrke tagit mig runt i världen, det var alltid något
krigsdrabbat land eller något katastrofområde
som behövde en sådan som jag. Jag ville egentligen
fortsätta, hade inte alls tänkt sluta redan, men
orken fanns inte som förr. Det krävde mer än
jag kunde ge nu för tiden, det där att flänga
runt och vara engagerad, fast man helst bara ville lägga
sig ner och gråta åt allt elände, som drabbade
de stackars människorna.
Nu hade jag alltså bestämt mig för att komma
hem. Slå mig ner i mitt barndomshem och skriva de där
böckerna jag alltid drömt om att skriva. Plantera
de där rosorna jag aldrig hunnit plantera. Busa med den
där hunden jag alltid önskat mig. Utforska min barndoms
stigar, leta upp gamla lekkamrater. Bli nostalgisk. Och framför
allt försöka leva ett normalt liv. Så normalt
det nu kunde bli, när mardrömmarna allt oftare hemsökte
mig om nätterna. Kanske jag rent av kunde bli kär
igen?
När jag var mitt uppe i eländet var det som om jag
skyddade mig själv genom att alltid drömma vackra
drömmar. Men nu var det inte längre så. Så
fort jag släppte taget och slappnade av, så kom
minnena över mig. Oftast om nätterna. Ett avslitet
ben här. Ett till hälften raserat hus med kvidande
människor där. Jag försökte skriva av
mig ilskan och frustrationen över allt elände, som
i religionens namn i form av maktgalna herrar drabbade befolkningen
runt om i världen. Men att skriva snarare förstärkte
min smärta än att döva den, få den att
försvinna. Alltid var det religion som låg bakom.
Och alltid var det karlar, som ville ha mer av makt och pengar.
Utom vid alla naturkatastrofer förstås. Kanske
allt hade varit annorlunda om jag tagit mig tid till att skaffa
familj. Om jag hade haft man och barn att ta hand om och gömma
mig hos. Men nu var det som det var. Jag var ensam sånär
som på min syster och hennes familj. Och jag hade sett
ut hunden jag från och med nu skulle dela livet med.
Han var svart och hans päls var mjuk.
När
jag landade på Tullinge Flygplats frapperades jag av
att det var vakter överallt. Precis som i många
av de länder där jag arbetat, stod de på post
med vapnen hängande framför bröstet. För
att bevaka snarare än att skydda. Jag rös och kände
ett kort ögonblick att jag nog borde vända och åka
till Paris eller London i stället. Där hade jag
ju till och med egna små 20-kvadratare att krypa in
i. Men jag visade passet och gick rakt in i min systers välkomnande
famn. Skönt och tryggt. Hennes barn var också där.
De var över trettio nu och plötsligt insåg
jag att tiden hade gått. Det blev påtagligt på
ett helt annat sätt, än när jag tittade på
mina händer och märkte att ådrorna syntes
tydligt och att huden börjat skrynkla sig vid handlederna
när jag vinklade händerna utåt. Jag frågade
min syster om vakterna men hon låtsades inte höra
mig. Hon tog mig bara under armen och nästan knuffade
mig bort mot bagagebandet. Kanske var det min vana att leva
med faran, som gjorde att jag inte frågade mer. Bagaget
kom och under tystnad drog jag det till den väntande
bilen.
Barndomshemmet
såg ut så som jag mindes det. Fast det var gult
och vitt nu i stället för grått och vitt,
som det var när jag reste härifrån. Rosor
klättrade upp för stora spaljéer och syrenhäckarna
var precis lika täta och vackra, som de alltid varit.
Det växte vindruvor mot söderväggen och ett
par av fruktträden var av helt annan sort än jag
var van att se i de här trakterna. Vindruvsrankor på
sluttningen. Apelsiner. Persikor.
- Det är växthuseffekten, sa min syster när
hon såg vart mina blickar vandrade. Fast Golfströmmen
har svängt en aning och borde kyla ner, så har
vi fått det varmare.
- Sjön verkar större nu, sa jag och kisade bort
över landskapet. Och vårt berg verkar lägre.
Jag visste ju att sjön var större. Det var likadant
över hela världen. Inlandsisen hade börjat
smälta och vattnet steg. Afslutsdijk i Holland var ju
numera helt under vatten och jag rös när jag tänkte
på de scener jag bevittnat, under ett av mina första
uppdrag för FN, när folk flydde i panik undan de
framrusande vattenmassorna. För att inte tala om katastrofen
i Bangladesh. I New York stod Manhattan under vatten och de
berömda skyskraporna stod som öar i vattnet.
- Det är skönt att bo på ett berg i tider
som dessa, sa min syster.
Hon hade börjat prata lite mer nu. Slappnat av. Jag hade
inte varit påträngande. Mina sensorer sade mig
att det var säkrast att avvakta. Att hennes tystnad berodde
på något annat, än att hon tyckte det var
jobbigt att jag plötsligt beslutat mig för att komma
hem och utnyttja mitt delägarskap i huset.
- Sedan Stockholm stängdes har ingenting varit sig likt.
Vi är ständigt bevakade. Som jag antar att de var
i forna Sovjetunionen. Ingenting vågar man säga.
Allt kan misstolkas och missuppfattas och överallt finns
det någon, som mer än gärna anger en gammal
vän eller granne för snöd vinning skull. Och
ändå lever ju vi i den fria världen. Man borde
ju kunna känna sig trygg och säker här.
Jag hade läst om eländet. Ute i världen förfasades
man över vad som utspelade sig i Sverige. Överallt
undrade man hur det hade kunnat få ske. Det spekulerades
i allt, från att vi hade för många kommunister
i Norrland till att vi ju alltid varit lite väl rysstrogna.
Skickade till exempel inte Olof Palme på sin tid någon
av sina grabbar till Sovjet för att studera? Jo, jo.
Att han även skickade en grabb till USA, mildrade på
intet sätt sveket. Kunde Palme så kunde väl
vem som helst. Dessutom hade ju många svenskar rötterna
i öst. Kanske låg det nära till hands med
rötter i öst och förtryck, kommunism? Som sagt,
det spekulerades. Kanske var det lite av det spekulerandet,
som avgjorde när orken började tryta för mig.
Vad kunde vara mer utmanande än att försöka
ta reda på varför detta hemska hade hänt?
Hur det hade kunnat få ske över huvud taget?
- I morgon vill jag åka till Stockholm, sa jag. Jag
lånar din bil och jag tar hunden med mig.
- Hunden? Är du inte klok? Du får inte ta in hundar
dit!
- Försöka duger, sa jag. Tänk på att
jag har världspass och att jag dessutom har det VIP-stämplat.
Jag gick till mitt gamla flickrum för att packa upp och
för att försöka planera följande dag.
Några kartor gick inte att få tag i, annat än
i de gamla. Staden hade förändrats mycket, det kunde
alla som varit där på senare år, berätta.
Skeppsbron stod under vatten. Ja allt som förut legat
vid vattnet, låg nu under vattnet. Fastigheterna övergavs
vartefter vattnet åt sig in i de undre våningarna.
De enda som vågade sig dit var uteliggarna och de oppositionella.
Inte för att de var särskilt modiga utan för
att de inte hade någon annanstans att ta vägen.
Och det var dit jag ville ta mig.
- Du är inte sann, sa svågern. Här kommer
du hem efter över fyrtio år utomlands och det första
du tänker göra är att sticka in till det allra
farligaste vi har. Vi som ville lära känna dig och
höra dig berätta lite om ditt liv.
- Det ligger nog i blodet, sa jag och kände mig glad
för första gången på flera veckor. Jag
måste nog söka mig till sådana platser, där
det händer något. Där människor behöver
hjälp.
- Se till att vara rädd om dig i alla fall, sa min syster.
Och se för tusan till att inte vi råkar i klistret.
Det är ju trots allt i vår bil du färdas.
Redan
på Huddingevägen vid avfarten mot Rågsved
var första passkontrollen. Så långt ögat
nådde var taggtråd utrullad som gräns mellan
det fria Huddinge och det ockuperade Stockholm. Jag rös
och började tro att detta bara var en mycket märklig
dröm. Inte kunde sådant här verkligen hända
i ett fritt och demokratiskt samhälle? Inte skulle de
kloka och intelligenta medborgarna tillåta det? Och
ändå hade det skett…
Jag visade mitt pass och mannen lade sitt skarpladdade gevär
på axeln ett ögonblick. Hade han kunnat, så
hade han säkert snott åt sig passet, men nu satt
det ju fast. Tatuerat på min vänstra underarm.
Något man för länge sedan, inom FN, kom på
var det enda rätta. Då hade vi ju alltid passet
med oss och inga banditer kunde stjäla det. Problemet
hade varit att göra passet på ett sådant
sätt, att man absolut inte kunde tatuera in ett falskt
och komma undan med det. Något geni från Italien
hade löst problemet och numera visste alla gränsvakter
överallt, att ett världspass inte kunde förfalskas.
Och att ett världspass med VIP-stämpel, öppnade
alla dörrar. Vare sig man ville öppna dem åt
gästen eller inte. Det lilla ögat i passet registrerade
och direktsände all information till FN och ve den, som
inte behandlade mig med den respekt och tjänstvillighet
jag, tack vare mitt uppoffrande arbete i mänsklighetens
tjänst, förtjänade. Och detta vare sig jag
fortfarande arbetade inom FN eller inte. Min immunitet var
livslång.
- Jag måste be dig följa med, sa gränsvakten.
Jag måste kontrollera äktheten i ditt pass. Det
är första gången jag ser ett, urskuldade han
sig när han märkte att jag surnade till. Kom med
här bara.
Han pekade på mig med gevärspipan och jag visste
vad som skulle hända. Om han inte skyndade sig att sänka
vapnet, skulle han alldeles säkert snart vara en död
man. För säkerhets skull backade jag en aning. Man
kunde ju aldrig veta.
- Sänk gevärspipan är du snäll, sa jag
i så lätt ton jag förmådde.
Mannen var ung och jag tyckte inte om, att vara den indirekta
orsaken till hans för tidiga död. Förmodligen
var satelliterna redan inställda och någonstans
väntade någon bara på, att trycka ner en
knapp eller två.
- Oj, ursäkta, jag tänkte mig inte för, sa
han och släppte geväret så pipan pekade rakt
ner i marken.
Jag kände mig lättad. Det tog en bra stund för
honom att försäkra sig om att mitt pass var riktigt
och att VIP-stämpeln var i högsta grad äkta.
Han önskade mig lycka till och han till och med klappade
den lilla svarta hunden, innan han bad mig åka därifrån.
Med mig hade jag fått en karta över staden och
förmaningar om att inte ta upp liftare och inte söka
mig till de förbjudna kvarteren. De kvarteren var inritade
med rött på kartan och vad jag kunde förstå
var det de gamla regeringskvarteren, området kring Radio-
och TV-huset, den stora hamnen och de övergivna områdena
vid nya vattenlinjen. Jag nickade till svar, väl medveten
om att jag nu var tvungen att följa hans order. Annars
kunde inget pass i världen rädda mig. Det var bara
så. Reglerna var sådana och jag hade bara att
lyda. Vilket ju var det sista jag tänkte göra. Det
var ju till de förbjudna kvarteren jag ämnade ta
mig. Det var ju där jag anade att svaren, eller åtminstone
upplysningar som kunde mildra min oro och nyfikenhet, kunde
finnas.
Vid Gullmarsplan var nästa gränsstation. Här
var murarna höga och det märktes att man närmade
sig själva kärnan. Jag tittade på broarna.
Den gamla bron låg under vatten, de andra två
var praktiskt taget tomma på trafik. En och annan bil
på bron mot Södermalm. Ingen alls på högbron
mot tunneln. Enligt kartan var tunneln numera avstängd
för trafik. Här förvarades något, det
visste man. Men vad? Något som krävde mycket bevakning
var det hur som helst. Det hade min svåger viskande
berättat under vårt nattliga familjeråd.
Man gissade att tunneln antingen innehöll matförråd
till ockupationsherrarna eller fungerade som förvaringsställe
för alla de förskräckligt många infångade
oppositionella.
Jag fick passera. Hunden också. Dock fick jag stränga
order om att inte ta honom utanför bilen. Inte ens för
att han skulle kunna uträtta sina naturbehov. Hundar
räknades numera som mat och användes inte som sällskap.
Det var som att komma med en gris eller en ko i koppel. Folk
var hungriga och jag varnades för att hunden kanske skulle
slitas i stycken och ätas upp inför mina ögon.
Något som gränsvakten verkade hoppas skulle hända.
Men jag visste ju att så alls icke skulle bli fallet.
Jag hade ju verkligen förberett mig.
Södermalmstorg låg som en utpost mot vattnet. Vågorna
skvalpade upp över kullerstensbeläggningen och av
sprickorna mellan stenarna att döma, var marken allvarligt
underminerad. Jag vinkades in och beordrades att ställa
bilen ifrån mig. Efter att ha grejat lite i bilens baksäte,
tog jag ur den gamla barnvagnen ut bakluckan. På starka
armar bar jag hunden och placerade honom i vagnen. Han såg
lustig ut, men med filten uppe över nosen såg han
med spetsmössan ut som vilken unge som helst. Jag hängde
på den dekal jag fått av min syster och visste
nu att ingen skulle våga närma sig vagnen. För
vem närmade sig frivilligt en spetälsk? Inte ens
i dessa upplysta tider vågade man sig närmare än
ett par meter.
Det gick en broförbindelse mellan vad jag mindes var
Statoils hotell vid Hornsgatans början och Själagårdsgatan.
Här och där användes de gamla hustaken som
bropelare. Allt var surrealistiskt och återigen undrade
jag om detta bara var en ovanlig dröm. Jag såg
backen vid Norstedtshuset och om jag kisade såg jag
genom den gulaktiga dimman att Norrmälarstrand naturligtvis
låg under vatten. Där som det var så fint
när jag for härifrån. Dit som jag brukade
söka mig på mina promenader och drömma om
att jag skulle få råd att köpa mig en lägenhet
högst upp i något av husen. En lägenhet med
terrass, drömde jag om. En terrass som badade i sol,
där jag kunde ha palmer och tomater under sommarmånaderna.
Tänk om jag vetat då, vad jag vet idag. Att den
där solen och värmen skulle orsaka så mycket
elände och olycka.
Jag drog vagnen sakta bort mot Slottet. Där var vaktstyrkan
fördubblad och jag anade att det var här man placerat
presidenten eller vad han kallade sig. Jo, jo, fint skulle
det vara. Som på så många andra ställen
tog dessa självutnämnda herrar för sig av det
godaste goda. Det vackraste vackra. Och samtidigt sade de
sig representera folket och folkets vilja. Skitsnack! De satt
där inne och räknade guldpengar, smorde kråset
med det smaskigaste staden kunde erbjuda och de struntade
fullkomligt i befolkningen. Precis som överallt annars
i världen. I alla tider. Mina tankar gick osökt
till den där Castro som förtryckte kubanerna under
nästan hela sitt liv. Och ingen gjorde något för
att stoppa honom. Jag mindes när han dog. Vilket jubel
det blev! Tänk om det skulle bli likadant här, med
förtryck utan modigt motstånd? Mitt i ett i övrigt
fritt land, dessutom?
Jag låtsades tappa greppet om vagnen och den for iväg
ner i en av gränderna. Vattennivån var en bit upp
på husväggarna och jag antog att vagnen skulle
sakta ner vid vattnet och sedan flyta. Det gjorde den. Jag
rusade efter och vakterna stoppade mig inte. Här gällde
det ju att rädda lilla barnet! När jag fått
grepp om vagnen försvann jag kvickt in i närmaste
dörröppning. Eller kanske snarare fönsteröppning.
Jag var på tredje våningen och här var det
torrt. Och mörkt. Jag tog hunden i kopplet och tillsammans
smög vi oss bort mot de ljud vi hörde.
- Visitera henne! röt någon bakom mig.
Plötsligt befann jag mig mitt i en folkmassa och jag
överdriver om jag antyder, att jag kände mig trygg
och säker.
- Titta, skrek man upphetsat när man fick syn på
mitt pass. En sån!
Man backade från mig och en del av männen gjorde
plötsligt honnör.
- Tänker ni hjälpa oss? Är det därför
du har kommit? För att världen äntligen beslutat
befria oss från förtrycket?
Jag skakade på huvudet.
- Sådant här får man inte hjälp med
längre, sa jag. Detta måste ni lösa själva.
Genom utbildning och infiltration. Genom att till synes låtsas
återgå till samhället och på det sättet
påverka folk i er omgivning.
- Jaha, och vilken färg har du på din himmel då?
sa en man snett bakom mig. Vet du inte att man tjänar
ett par årslöner på att ange sina medmänniskor
i den här staden?
- Jo, sa jag. Men vad är det som säger att den människan
i så fall ska kunna leva tillräckligt länge
för att få någon nytta av pengarna? Är
man beredd att sälja sina vänner till fienden, så
är man inte förtjänt av att få leva och
njuta av frukterna därav.
Så enkelt och självklart det lät. Att ingen
hade kommit på det tidigare. Det var ju så vilken
gerillarörelse som helst fungerade. Kanske var det svenska
folket helt enkelt inte tillräckligt mordiska av sig
för att kunna utföra dessa handlingar? Jag trodde
att det kunde vara så. Men ska man slåss med kriminella
och andra elakingar så vinner man bara striden om man
slåss på deras villkor. Tyvärr. För
det är ju aldrig roligt att behöva sänka sig
till en så låg nivå. Jag lämnade byggnaden
och gick tillbaka upp mot brofästet. Med hunden i koppel.
Jag tyckte plötsligt min systers idé med barnvagnen
var överarbetad och nästan löjlig. Ingen verkade
det minsta intresserad av vare sig mig eller den vandrande
steken. Jag hade tänkt ta mig till Kungsholmen eller
Norrmalm, men insåg att det fick vänta till en
annan gång. För att komma dit var det nog lättare
att anlända till staden norr ifrån. Aldrig hade
jag väl på den tid jag bodde här i staden
kunnat föreställa mig att broarna var så många
och så viktiga,. De var så självklara. Man
bara använde sig av dem och tänkte aldrig på
vad som skulle hända, hur staden skulle se ut, om de
inte fanns. Jag läste på löpsedlarna att man
kommit långt i projekterandet och byggandet av den nya
staden. Tydligen skulle hela staden flyttas till säkrare
och framför allt torrare mark. På Mariaberget skulle
det nya palatset byggas. På Fåfängan skulle
honoratiores få ett helt kvarter att husera i. Vart
de vanliga medborgarna skulle ta vägen förtäljde
inte historien, men förmodligen till bergen söder
om Söder.
Atlantis. Jag kunde inte släppa tanken. Ett nytt Atlantis.
Många nya Atlantis. Venedig var ju numera ett minne
blott. För att bara nämna något. Det var likadant
överallt. Men det var bara här i Stockholm som man
hade spärrat av staden och gjort befolkningen till sin
gisslan.
Samtidigt som jag med vakternas ogillande blickar i nacken
satte mig i bilen för att åka från Södermalmstorg,
hördes en våldsam explosion. Jag åkte så
fort jag vågade. Dristade mig till att ta Hornsgatan
för att sedan försöka komma över den nya
högbron från Tantoberget till Årsta.
När
jag kom tillbaka till Huddinge, stod min syster ute på
gården och väntade på mig. Hon vred sina
händer och jag kunde se att hon gråtit.
- Jag visste att något skulle hända, skrek hon
anklagande. Så fort du visar dig någonstans så
händer det något våldsamt.
Jag förstod ingenting. Visst hade jag hört explosionen.
Jag var ju inte döv heller. Men jag hade inte tagit mig
tid till, att ta reda på vad det var som sprängdes.
Nu fick jag veta att det var Slottet som jämnats med
marken. Några sorts strålar hade kommit från
skyn och jämnat hela byggnaden med marken. Inte en människa
hade kommit levande ur rasmassorna. Och Befälhavaren
och hans stab hade strukit med, vilket resulterat i att hans
mannar nu inte hade någon ledare.
Någon sorts strålar… Jag anade nog vem det kunde
vara. Han kunde bara inte låta bli att visa, att han
visste var han hade mig. Att han visste vad jag hade i kikaren.
För min inre syn kunde jag se honom sitta vid sina monitorer
och följa mig med blicken, beredd att på sitt sätt
hjälpa mänskligheten när det behövdes.
Det var nog därför han uppmuntrat mig att åka
hem. För att han skulle få en anledning att trycka
på knappen. Nu kunde han ju säga att det var för
att skydda mig och att det var ett rent misstag att detonationen
blev så kraftig. Och vem skulle klandra honom? Ingen,
det var jag säker på.
Detta var nog ett av hans sista självpåtagna uppdrag,
tänkte jag. Även han börjar bli trött
och sliten. Även han måste snart dra sig tillbaka.
Sakta vred jag vänsterarmen, så jag kunde se hela
passet. Så formade jag munnen till en kyss och sände
den med högerhanden vidare till honom. Jag log och en
värme spred sig inom mig. Som av kärlek, vilket
förvånade mig.
Den kvällen satt vi som klistrade vid TV-väggen.
Vi kopplade in alla kanaler vi kunde hitta och kopplade upp
dem samtidigt. Där var rapporter från Paris och
det svårt vattenskadade New York, Pretoria och Moskva,
Fuji (som nästan var det enda som var kvar av Japan)
och Kinesiska Muren. Överallt applåderade man den
lyckade attacken mot förtryckarna i Stockholm och i alla
länder var man rörande eniga om, att detta aldrig
mer skulle kunna upprepas. Det visades i direktsändning
från Stockholm hur folket med sina bara händer
rev murarna och rullade ihop taggtråden. Jag förstod
plötsligt hur man hade känt sig när Berlinmuren
revs och mina ögon fylldes av tårar. Ändå
skakade jag på huvudet och tänkte att ibland är
människorna mer naiva än vad som är nyttigt
för dem. Så länge det finns religioner som
anser sig vara finare och bättre än andra, så
länge det finns pengar och guld att köpa sig lyx
och tjänare för, lika länge kommer det att
poppa upp förtryckare och utsugare. Och nästan alltid
är härföraren en man. En liten ynklig man som
på detta sätt försöker hävda sig
i den manlighet han kanske inte kan bevisa på annat
sätt?
När jag gick till sängs var det med förhoppningen
att jag nästa dag skulle vakna till att allt var som
vanligt igen. Att inlandsisen inte börjat smälta
och det enda krig som skakade världen var det mellan
röda och vita rosen. Jag ställde mig vid fönstret
och tittade ut mot stjärnorna. Någonstans därute
hade han sina ögon och jag visste att han kunde se mig.
Det sista jag minns av dagen var ljudet från TV-väggen
som nådde mig ända in i sovrummet.
- Det var Guds finger, sa en man allvarligt.
Bakom honom kunde man höra ett religiöst mummel
från hans trogna församling.
- Det var Guds finger som från ovan visade oss vägen.
Hjälpte oss från ondo.
Min dator talade med sin vänliga stämma om för
mig, att jag hade ett bildmeddelande, men jag brydde mig inte
om att svara. Det kan jag göra i morgon, tänkte
jag och vände mig mot väggen för att försöka
sova tiden tillbaka.
|
